Ett 42 år långt mirakel

”Tågrånet på Simrishamnsbanan” var en rubrik som fick mig att haja till när jag ögnade igenom boken Sveriges järnvägs historia. Va, ett tågrån i Sverige? Jo, ett sådant har faktiskt genomförts. Varför hade jag inte hört talas om det? 

Jag har nu en teori. Men först, vad var det som hände? 

Axel Fors och Alfred Friberg beslöt sig 1907 att från järnvägsstationen i Staffanstorp kliva på tåget till Malmö i syfte att råna de dagskassor som de antog skulle finnas ombord. Axel Fors tog på sig en gråbrun rock och en svart filthatt. Alfred Friberg mörk rock och ett svart plommonstop. Fors bar på en revolver och en svart ansiktsmask av maskeradtyp. Fribergs vapen var en knytnävsstor sten och han verkar ha saknat mask, kanske hade han glömt sin hemma? 

De två rånarna ryckte upp dörren till tågets postkupé och kastade sig över den enda människan därinne, postiljonen Johannes Almén, som började skrika. Alfred Friberg tog då fram sin sten och slog med den postiljonen i huvudet. Det blev dock inte tyst på Almén, som fortsatte kalla på undsättning. 

Fortsättningen är så blodig och grotesk att jag ska bespara dig detaljerna, men resultatet behöver du höra för att förstå miraklet. Utöver slag med sten och annat ”vanligt” våld så fick Johannes Almén tre kulor i skallen. Tre stycken. Då tystnade han, varvid rånarna kunde övergå till att rafsa åt sig värdeposten. 

Rånarna festade om och åkte fast. Fors erkände direkt. Friberg nekade först i tre dagar. De fick livstids straffarbete men blev benådade efter 18 år. 

Men hur gick det för postiljon Johannes Almén? Den påkostade järnvägsboken berättade så lite att jag bara var tvungen att leta efter fler källor. Bra, för tågrånet visade sig vara en del av något större. 

Men först: postiljonen. Han överlevde. Luktsinnet var förstört och synen skadad, men efter tre år kunde han återvända till postarbetet och fick leva i hela 42 (!) år efter att ha träffats i huvudet av tre kulor, som fick sitta kvar i skallen ända fram till hans naturliga död vid 86 års ålder. 

Ett 42 år långt mirakel. 

Att järnvägsbokens författare inte tog upp hur långt Johannes Alméns liv blev fann jag lite besynnerligt. Men den första stora luckan i historien är minst lika viktig: rånarnas bakgrund. Den har förresten även en del andra skribenter hoppat över. 

Det visade sig att Fors och Friberg hade inspirerats av tågrån i Ryssland, och anledningen till att de såg på detta lands socialistiska tågrånare som förebilder var att de själva var ungsocialister. Sveriges ungsocialister var vid den tiden på väg ut ur Socialdemokraterna, men icke desto mindre var de en produkt av det tidiga S-partiet. 

Kan det vara så att det i vårt ännu rätt socialistiskt präglade samhälle har ansetts (eller till och med anses) vara ”onödigt” att ta upp de socialistiska rånarna och deras blodiga tågrån? Det går inte att bevisa.

Men det finns ett liknande fenomen: Hur kommer det sig att det aldrig blev någon rejäl debatt om Vänsterpartiets historia, trots släppet av boken Naftasyndikat?