Det kalla kriget

Stora delar av Europa fryser. Slovakien och Rumänien har utlyst undantagstillstånd och i Bulgarien används alternativa energikällor, samtidigt som industrier och transportsystem har fått stänga ned.
Samtal, kontraktsskrivningar och toppmöten har avlöst varandra, samtidigt som beskyllningarna haglar. Faktum kvarstår, när detta skrivs (torsdag eftermiddag) har fortfarande inte ryska gasen till Europa släppts på.
Precis när vinterns värsta köldknäpp svepte fram över vår kontinent hittade Ryssland helt plötsligt några fakturor som Ukraina inte skulle ha betalat. När temperaturen för första gången sjönk långt under noll i centrala Europa, uppstod en kontrovers mellan Ryssland och Ukraina om det europeiska gaspriset. Och eftersom en stor del av den ryska gas som transporteras till Europa går via Ukraina, var det inte svårt för Ryssland att få hela den europeiska befolkningens uppmärksamhet.

Det som hänt är en uppföljare till sommarens krig i Georgien, som också handlade om att få kontrollen över områdets energitillgångar – och där Ukraina tog parti för Georgien. Georgienkriget genomfördes några månader efter att Dmitri Medvedev, som under åtta år var ordförande i det ryska gasbolaget Gazprom, blev rysk president.
Även om det naturligtvis innebär stora problem på kort sikt för de länder och befolkningar som drabbas av energistoppet, är det värsta kanske inte att väderklimatet har blivit så frostigt. Det var länge sedan de politiska och diplomatiska relationerna mellan Europa och Ryssland var så kyliga, vilket på sikt kan bli ännu allvarligare.
I somras lärde sig Europa att Ryssland är berett att använda sin krigsmaskin för att säkra tillgången till och transportvägarna för landets energitillgångar. De senaste veckorna har Europa lärt sig att även prissättning och kreditvillighet används för att utvidga Rysslands inflytande.

Den senaste tidens händelseutveckling visar att det har sina uppenbara risker att vara beroende av ryska gasleveranser. Utvecklingen visar också att det är riskfullt att ställa sig i vägen för de ryska ambitionerna att utöka sitt ekonomiska, politiska och militära inflytande genom att kontrollera omvärldens energitillförsel.
I finska hamnstaden Kotka ligger redan rördelarna och väntar på att de olika länderna kring Östersjön ska säga ja till den ryska gasledning som planeras.
För Sveriges del har kommunpolitikerna på Gotland redan sagt ja – mot en ersättning på närmare 100 miljoner kronor. På Gotland pågår redan restaureringen och utbyggnaden av hamnen i Slite för fullt, en hamn som sedan ska användas för att frakta ut rördelar när gasledningsprojektet väl är i gång.
Nu står den svenska regeringen inför att ge sitt besked. Den största säkerhetspolitiska utmaningen för Sverige sedan det kalla krigets slut, står nu för dörren.

Ruben Agnarsson
Ansvarig utgivare, Världen idag