Marocko blev alltså den fjärde arabiska nationen som inom loppet av ett par månader normaliserar relationerna med Israel. Detta är inget mindre än ett diplomatiskt jordskalv. Förutom några få bittra röster gläder sig i princip alla israeler sig över att en ny värld nu har öppnat sig för dem.
Judarna har länge velat bli erkända i regionen av ”sina kusiner”, det arabiska folket. Även om mycket återstår är öppningen lovande, och Förenade arabemiraten (UAE) har riktigt översvämmats av israeler de senaste veckorna.
Jag vill inte gärna förstöra en sådan glädjefest, men det finns en annan sida av saken; det finns ett halvtomt glas också.
Alla dessa nationer har haft andra grunder som motivation för sina handlingar än att bara normalisera förhållandet till Israel. UAE fick köpa världens mest avancerade stridsflyg, F-35, Sudan togs bort från terrorlistan, och Marocko fick USA:s erkännande om att Västsahara är deras.
Det stämmer att dessa nationer också har starka egna incitament för att söka normalisering, inte minst gäller det Gulfstaterna. Där behöver man den militära trygghet som Israel kan ge gentemot Irans expansionsambitioner i regionen.
Förutom det har de fyra arabiska staterna ett starkt intresse i att få tillgång till den otroliga israeliska uppfinningsrikedomen på så många områden. Men trots det verkar speciellt Sudans och Marockos avtal med Israel vara mer påtvingat än önskat. Starka röster mot avtalen har också hörts internt i dessa länder.
Detta gör att samtliga fyra nationer verkar ha haft ett behov av att uttala ett kraftigt stöd för det palestinska självstyret (PA) och idén om en palestinsk stat. UAE skryter om att de har förhindrat annektering av Judéen och Samarien, och Marockos politiska ledare ringde PA-ledaren Mahmoud Abbas direkt efter avtalens kungörande och försäkrade om deras stöd.
Det här hade blivit ett mindre problem för Israel om president Trump suttit kvar i Vita huset. Men Joe Biden har under hela sin politiska karriär varit en förkämpe för en palestinsk stat. Även om Mellanöstern troligtvis inte kommer att stå överst på hans agenda, råder det inget tvivel om att linjen han kommer att driva går mot upprättandet av en palestinsk stat.
Där kommer han automatiskt att få EU med sig; detta har länge varit deras käpphäst.
Israels nyvunna vänner bland de arabiska staterna, med dessas behov av att kompensera för avtalen, kan då lätt bli deras värsta kritiker. I så fall kan Israel gå ett hårt internationellt politiskt klimat till mötes.
Detta vore sorgligt, eftersom upprättandet av en palestinsk stat är långt ifrån en historisk, folkrättslig eller moralisk nödvändighet – snarare tvärtom. Tanken har drivits fram med oädla motiv bland dem som inte först och främst velat de palestinska araberna väl, utan som velat Israel illa.
Därefter har det blivit en politisk käpphäst till stor del, men inte uteslutande, driven av antagonism och fördomar mot Israel och judarna.
Man får verkligen hoppas och tro att den glädje som israelerna på goda grunder känner för dessa avtal kan bestå.
Tumme upp
För den alltid folkliga israeliske presidenten Reuven Rivlin, som i söndags kväll gick ut på gatan utanför presidentpalatset och tände chanukkaljusen tillsammans med sina grannar, som blivit ”förvarnade” och stod på sina balkonger medan han talade till dem.
Tumme ner
För fotbollsklubben Beitar Yerushalaims lilla men rasistiska anhängargrupp ”La Familia”, som protesterar mot att Sheikh vin Khalifa från Emiraten har köpt femtio procent av ägarskapet i klubben.