Förra veckan ingick Israel ett avtal med Jordanien, där Israel förpliktar sig att leverera dubbelt så mycket vatten till sin granne i öst. I stället för 50 miljoner kubikliter per år blir det nu 100 miljoner. De israeliska oppositionspartierna, med Likud och tidigare premiärminister Benjamin Netanyahu i spetsen, var snabba med att kritisera regeringen och nuvarande premiärminister Naftali Bennett.
I en tweet skrev Netanyahu: ”Precis nu, när Jordanien fördjupar sin relation med Iran, fördubblade Bennett i dag mängden vatten som Israel överför till Jordanien – utan att få någon politisk motprestation.” Ärendet skapade rubriker under ett par dagars tid innan det hela lugnade ner sig.
Att det lugnade sig ganska fort är ett tecken på att det egentligen inte finns mycket att kritisera regeringen för; inte just i den här saken, vill säga.
Jordanien är världens näst mest vattenfattiga nation. De förnybara vattenresurserna i landet utgör mindre än 100 kubikliter vatten per person, och ligger långt under de 500 kubikliter som är gränsen för när ett område anses ha vattenbrist. I huvudstaden Amman får invånarna vatten i kranarna endast en gång i veckan.
Även före fredsavtalet med Jordanien 1994 hade de två staterna ett samarbete om bruket av vattenresurser, och i fredsförhandlingarna landade man alltså på de 50 miljoner kubikliter – som förra veckan blev 100 miljoner.
Den jordanska regimen, ledd av beduinen Abdullah, sitter väldigt löst vid makten i en nation där omkring sjuttio procent av befolkningen är palestinska araber. Åren under Trump-administrationen påverkade starkt Jordaniens ”image” och traditionella roll som ”beskyddare av de muslimska heliga platserna i Jerusalem”, samt begränsade nationens förmåga att främja den palestinsk-arabiska saken på olika arenor.
Regimen visade tecken på svaghet och många, inte minst Israel, var rädda för att den skulle falla. Även om Abdullahs ständiga kritik av Israel är problematisk, är den ändå bättre än kaos och oförutsägbarhet.
Vatten är en livsnödvändighet och om Abdullah inte klarar att förse befolkningen med denna grundläggande vara kan det leda till uppror. De 50 miljoner kubiklitrarna är ett litet pris att betala för en fredlig gräns längs hela Israels östra front. Och det är inte så att Israel ger bort vattnet gratis – Jordanien måste betala för det.
Det är därför inte helt korrekt som Netanyahu hävdar, att Israel inte fick något för avtalet. Men han kan ha rätt i att Israel borde ha krävt mer, något konkret. Man får verkligen hoppas att Bennett-regeringen kopplade avtalet till exempelvis jordanskt stöd för byggande av en ny ingång till Mughrabi-porten, som leder in till Tempelplatsen och som är enda vägen in för icke-muslimer.
Och kanske gjorde Bennett detta. Men om så skedde, är det inte något man kommer att läsa om i tidningarna; en publicering skulle nämligen försvaga kungens position. Om detta verkligen är en del av avtalet kommer vi bara att få veta det när och om den nya ingången byggs.
Det här är självklart något som Netanyahu redan vet, men för oss andra är det viktigt att känna till att ibland ingås avtal både över och under bordet.
Tumme upp
För EU:s nya vedertagna strategi för att bekämpa antisemitism. Sällan har man läst en bättre bakgrundsanalys, tydligt fördömande och med en lista över konkreta åtgärder för att bekämpa hat mot judar och mot Israel. Nu återstår det verkliga provet: att sätta planen i verket!
Tumme ner
För korrupta, sekteristiska, kortsynta och makthungriga libanesiska politiker, som med god hjälp av Hizbollah återigen har lett Libanon till randen av inbördeskrig. Landet och libaneserna själva har en enorm potential och förtjänar bättre.