Trots att Israels regering i skrivande stund, tisdag morgon den sjunde juli, ännu inte i detalj har redogjort för hur och om man överhuvudtaget kommer att förverkliga sina planer på att tillämpa israelisk civil lag i Judeen och Samarien (i svensk press ”Israelisk annektering av delar av Västbanken”) har flera nationella regeringar, däribland Sverige, redan varit snabba att fördöma planerna. I den mening gör de gemensam sak med de judiska bosättare som motsätter sig annekteringen eftersom det på sikt bäddar för en palestinsk stat. Sverige, liksom övriga EU, borde ha en mera konstruktiv inställning.
De israeliska planerna är en del av en amerikansk fredsplan som utgår ifrån att betydande judiska bosättningar i Judeen och Samarien förblir under israelisk suveränitet också efter en eventuell framtida tvåstatslösning. Detta har varit utgångspunkten i samtliga tidigare internationella fredsinitiativ och har i dag ett ett brett politiskt stöd i israeliska knesset. Nämnas kan att även Nobel fredspristagaren och förre israeliska statsministern Yitchak Rabin i sitt sista tal till Knesset skissade på en liknande fredsplan. Denna plan utgjorde även grunden för den så kallade Osloöverenskommelsen som även erkändes av den palestinska sidan.
Nu låter det annorlunda. I stället för att notera att hela sjuttio procent av Västbanken under den amerikanska fredsplanen faktiskt skulle tillfalla den palestinska myndigheten koncentrerar man sig på det som man inte kan få. Den israeliska eftergiften är däremot omfattande och skulle mötas av hårt motstånd av israeliska bosättare men för det internationella samfundet gäller allt eller intet. I den meningen är de på samma linje som de bosättare vars inställning de kritiserar och avfärdrar som hinder för fred.
Med facit i hand är det svårt för Netanyahu att få stöd för fortsatta eftergifter. När hans föregångare Ariel Sharon på eget initiativ utrymde Gaza år 2005 och tvingade judiska bosättare att överge sina hem fick man som belöning en ny dödsfiende som granne, terrororganisationen Hamas vars målsättning är att förinta den judiska staten. Man borde ha vetat bättre. När Israel drog sig tillbaka från sin säkerhetszon i södra Libanon fem år tidigare, år 2000, togs området istället över av shiamuslimska terroristorganisationen Hezbollah. I dag utgör den iranska proxin Hezbollah med sin utökade missliarsenal ett reellt hot mot Israels säkerhet. Fick Israel någonsin höra något tack från det internationella samfundet för sina stora eftergifter som har äventyrat landets säkerhet? Aldrig.
Kanske är det just erfarenheterna från de tjugo senaste åren som gjort att väljarkåren i Israel blivit aningen trött på nya eftergifter. Den internationella pressen för att ge efter för fiendens krav är lika omfattande nu som då men en sak vet man med säkerhet. Det finns ingen eftergift som skulle vara tillräckligt stor för Israels fiender som Hamas och Hezbollah för att inställningen till landet skulle förändras i grunden. Man behöver bara lyssna på protestropen från gatorna i Bryssel eller Malmö för att förstå vad slutmålet är – en judefri palestinsk stat från Jordanfloden till Medelhavet. Trots detta fortsätter israelerna att diskutera fred.
Utsträckta israeliska händer har det funnits gott om allt sedan FN:s delningsplan 1947 till Arafats kalla hand år 2000 när han sade nej till en palestinsk stat med Östra Jerusalem som huvudstad. Nu kräver världssamfundet att Israel ger upp Judeen och Samarien, ett område som aldrig tillhört någon annan stat utan endast ockuperats illegalt av Jordanien mellan 1950 och 1967. Sverige erkände aldrig ockupationen, det gjorde endast Pakistan och Storbritannien.
Israel har gång efter annan visat att man är beredd att kompromissa. Hur ofta blir vi påminda om att Israel faktiskt redan gett tillbaka över åttio procent av de områden som föll i Israeliska händer i försvarskriget 1967? Den israeliska viljan till fred och svåra eftergifter är väldokumenterad. 1979 lyckades man nå en historisk fred med gamla ärkefienden Egypten och 1994 skrev man ett fredsavtal med Jordanien.
Och det omöjliga kan hända igen. Men så länge som den internationella pressen på den israeliska sidan växer starkare samtidigt som det palestinska ledarskapet invaggas i en falsk trygghet om att man varken behöver förhandla eller kompromissa för att nå resultat så förblir freden blott en avlägsen dröm.