Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Men jag vill påstå att valet av terminologi säger minst lika mycket, om inte mer. Terminologi är opinionsbildande, terminologi har en agenda. Som nu till exempel: Min agenda är att punktera lögnen om ockupationen och dess terminologiska medlöpare.
Vi kan börja med området som internationellt kallas för ”Västbanken”. Vad är Västbanken? Jo, det är de områden som ligger väster om Jordanflodens banker. Okej, var ligger då Östbanken? Enkelt, det finns inte. De områden som ligger öster om Jordanfloden går under det samlade namnet Jordanien, eller, som det faktiskt heter: det Hashimitiska kungadömet Jordanien. Detta kungadöme hette tidigare Transjordanien, som fick sin självständighet 1946.
Varför Transjordanien? Jo, därför att det var ursprungligen en del av det Brittiska mandatet för Palestina (dagens Israel och Jordanien), men när mandatet delades i två delar 1921 kom alltså Transjordanien att ligga på andra sidan Jordanfloden (trans = på andra sidan) från Israel sett.
Nu till ockupationen som inte existerar:
1948 anfaller fem arabiska länder (Libanon, Syrien, Irak, Jordanien och Egypten) den en dag gamla staten Israel. Mellan 1948 och 1967 ockuperar Jordanien illegalt Samarien och Judeen, och Egypten ockuperar illegalt Gaza. Illegalt, därför att Gaza, Samarien och Judeen var en del av det Brittiska mandatet för Palestina som skulle bli Israel. Inget av dessa områden var tillägnade vare sig Egypten eller Jordanien.
Nu blir Samarien och Judeen ”Västbanken”, eftersom de ligger på västra Jordanflodens bank – från Jordanien sett. På grund av ovan nämnda orsaker blir alltså ”Västbanken” en geopolitisk term – inte en geografisk term.
Det sägs ofta att Israel startade kriget 1967, men det är fel. Efter massiv arabisk mobilisering av militära trupper vid Israels samtliga gränser, stänger Egypten Tiransundet för israelisk sjöfart. Därmed gör Egypten sig skyldig till casus belli, alltså rättfärdigande av krig för Israels del. Det var med andra ord Egypten som officiellt startade kriget, med ytterligare fem arabiska länder (Libanon, Syrien, Irak, Jordanien och Saudiarabien) som direkt går till anfall.
Efter krigsslutet hade Israel återtagit Gaza, Judeen och Samarien. Dessutom hade Israel erövrat hela Sinaihalvön från Egypten, samt stora delar av Golanhöjderna från Syrien. Allt detta i ett försvarskrig, även kallat defensivt krig, men framför allt ett legalt krig. Varje land har rätt att försvara sig när man anfalls.
Arabländerna anföll för att förinta Israel, men misslyckades – totalt. Israel behöll merparten av de landområden det erövrat som en buffert, då arabländerna varken ville förhandla eller lova fred. Israel anklagades då av världen för ”illegal ockupation”. Fel på bägge punkter. Det handlade om försvar, vilket är fullt legalt i ett defensivt krig. Och det handlade om buffertzoner, vilka är fullt legala då angriparen inte vill sluta fred.
1979 återlämnades Sinaihalvön till Egypten när landet slöt fred med Israel. Golanhöjderna, däremot, inkorporerades i staten Israel 1981, efter att Syrien fortsatt vägra fred (till dags dato, 52 år senare). Världen fortsatte dock anklaga Israel för ”illegal ockupation” i medier, i FN, inom EU, av regeringar, presidenter och kungar. Men detta gör dock inte lögnen till sanning. Snarare är det så att de faller för gammal nazistpropaganda – ”upprepa lögnen tillräckligt många gånger tills folk tror att det är sanningen”.
Terminologi som ”illegal” och ”ockupation” vad gäller Israel är därför fullständigt inkorrekt.