Nyss hemkommen från ett kort besök i Malmö känner jag mig manad att skriva ett öppet brev till stadens politiska ledning.
När jag anlände med tåget till Malmö centralstation möttes jag av en imponerande syn. Där stadsbilden en gång dominerades av gammal varvsindustri, återfinns i dag blänkade skyskrapor och moderna hyreshus. Malmö är en pulserande stad i snabb förvandling.
Men den internationella mediabilden av Malmö handlar inte om dynamisk tillväxt och framtidstro, utan av den växande antisemitismen som tvingat stora delar av den judiska befolkningen att lämna sin kära hemstad.
När man oroligt diskuterar utbredningen av antisemitism på olika konferenser runt om i världen är det en stad som nämns om och om igen. Malmö. Rättvist eller ej, Malmö har blivit en skamfläck för den internationella Sverigebilden.
Men det har inte alltid varit så. För drygt sjuttiofem år sedan utmärkte sig Malmö med omnejd snarare som en region som generöst tog emot flyende judar från det naziockuperade Danmark och gav dem en fristad i Sverige. Vad hände sedan?
I en stort uppslagen tidingsintervju i tidningen Expressen förra veckan berättar en 19-årig judinna från Malmö hur hon inte längre vågar röra sig fritt på stan sedan hennes syster redan som tolvåring misshandlades för att hon var judinna. Reportaget är bara ett i mängden av negativa nyhetsartiklar som spridits runt om i världen de senaste åren och gett stadens dess dåliga rykte.
Länge personifierades problemen av ett kommunalråd som öppet visade sin avsky för den judiska staten. Nu är han borta, men problemen kvarstår. Malmö förblir en stad med en stark antisemitisk opinion. Som EU:s handläggare för kampen mot antisemitism, Katharina von Schnurbein, konstaterar: ”Man kan inte älska det judiska folket samtidigt som man hatar staten Israel.”
I det officiella förstamajtåget i Malmö skallade i år den antisemitiska devisen om att ”krossa sionismen”, alltmedan ledande socialdemokrater glatt gick med. Kravet på att den judiska staten ska krossas är enligt Europaparlamentets defintionen ren och skär antisemitism.
Visst får man kritisera den israeliska regeringen, men kravet på att krossa den judiska staten hör inte hemma i en svensk samhällsdebatt, utan är ett eko från de mörkaste kapitlen av vår europeiska närhistoria.
Jag noterar dock att den socialdemokratiska ledningen i staden har insett problemens allvar och bett om ursäkt. Bra så. Men kommer det att leda till någon förändring? De judar som jag samtalat med i Malmö är tveksamma. ”Vi kräver ingen särbehandling”, säger de, ”men vi vill bli respekterade som helt vanliga Malmöbor”.
Jag som skriver detta öppna brev har i snart tjugo år jobbat med opinionsbildning mot antisemitism. Jag tror inte att denna dödliga farsot kan besegras endast med lite större tolerans. Det behövs ett starkare motgift.
Förintelsen började inte den dag de första judarna skjutsades i väg med godsvagnar till koncentrationslägren. Den började långt innan, när tyskarna förlorade respekten för det judiska folket och dess kultur. I stället för att visa uppskattning, utvecklande man ett förakt, som sedan ledde till ett öppet hat.
I stället borde man ha visat tacksamhet. Historisk forskning visar nämligen hur alla samhällen som välkomnat judar har gynnats av deras närvaro. Överallt där de har slagit sig ner har lokalsamhället upplevt ett ekonomiskt, kulturellt och socialt uppsving. När de tvingats att lämna en stad eller ett land, så har det i stället lett till nedgång och stagnation.
Denna erfarenhet delas av FN:s generalsekreterare Antiónio Guterres. I ett uppmärksammat beslut under hans tid som Portugals statsminister valde han att be om ursäkt för utvisningen av judarna på 1500-talet. Både Spanien och Portugal har valt att erbjuda nationellt medborgarskap till ättlingar till de judar som tvingades lämna den iberiska halvön på 1500-talet.
När judarnas utvisades, inleddes en ekonomisk, kulturell och social nedgång för båda länderna.
Som politiska ledare i Malmö väljer ni själva hur staden ska utvecklas. Min vädjan är: lär er av Spanien och Portugal. Vänta inte 500 år på att visa uppskattning över er judiska församling. Gör det nu, så länge som de ännu finns bland er.
Visserligen är det ingen som i dag tvingar judarna att lämna Malmö, men ifall de inte längre känner sig trygga och välkomna i er stad finns det inga andra utvägar.
Men det finns ett sätt att bryta denna negativa trend. Det handlar inte om nya manifestationer mot antisemitism, utan om att visa uppskattning för den judiska församlingen och dess bidrag till stadens utveckling.
Varför inte ordna en internationell kulturfestival för att fira den judiska kulturen i Malmö och i Sverige? Bjud gärna in FN:s förre biträdande generalsekreterare Jan Eliassson och dess nuvarande generalsekreterare António Guterres för att samtala om vad vi kan lära oss av den judiska kulturen.
Man säger ofta att antisemitismen börjar med judarna men inte slutar där. Kanske även det motsatta gäller? Ifall vi först förmår visa uppskattning för våra judiska vänner, så kanske vi i förlängningen även kan hamna rätt i inställning till andra minoriteter?
Låt Malmö visa vägen och låt det börja med en rätt inställning till judarna. Jag ser fram emot att delta i den internationella kulturfestivalen 2020!
2021 kan det redan vara försent.