Pendeln svänger alltid inom politiken. Ibland svänger den snabbare, ibland långsammare, men man kan räkna med att den svänger. EU, ett alltmer öppet Europa, frihandel, fri rörlighet för människor, resande överallt i världen – allt detta är något vi lärt oss att leva med.

Sedan kom coronaviruset.

EU:s länder blir mer nationalistiska. Leveranser med skyddsutrustning till ett EU-land fastnar i ett annat land på vägen, och man vägrar skicka utrustningen vidare; man behöver den ju bättre själv. Vi vill gärna ha produkter från andra länder, men det blir svårare. Själva kan vi inte resa någonstans. Plötsligt är den lilla världen den viktiga världen – inte allt det som finns någon annanstans.

I Sverige inser vi nu att det är bra med beredskapslager, egenproduktion av livsmedel och annat nödvändigt, och att vården har tillräckligt med resurser. Många länder visste förstås redan detta, bland dem Israel, men här har vi plötsligt fått en slags uppenbarelse.

Vad detta kommer att leda till i förlängningen kan man bara spekulera i. Det kanske inte är en alltför vild gissning att tro att nästa val i Sverige kommer att handla om väldigt grundläggande frågor: arbete och arbetslöshet, matförsörjning, beredskap, vård och skola, för att ta några exempel. Inte särskilt mycket om skattesänkningar.

Jag tycker det är uppenbart att Israel valt en svårare men bättre väg än Sverige under denna kris. Självklart är det så att ett land som är omgivet av fiender och ständigt behöver stå upp och även kriga för sin existens, kommer att vara noggranna med befolkningens grundläggande behov: självförsörjning av mat och annat nödvändigt, krisberedskap hos såväl regering som myndigheter och befolkning, och en förståelse och vilja inför svåra uppoffringar.

Den nerstängning av det israeliska samhället som genomfördes var inte lätt. Att göra något som man vet kommer att drabba befolkningen hårt är verkligen svårt för seriösa politiker och andra ledare. Enbart livsmedelsbutiker och apotek har varit öppna. Man har stängt landet totalt för in- och utresande, förutom återvändande israeler från andra länder – men då har de också hamnat i karantän.

Israel har nu en arbetslöshet på över 25 procent. Skolor har varit nerstängda i månader. Man är starkt beroende av turism men har valt en väg som drabbar turismen hårt. Alla israeler, från barn till äldre, har varit isolerade. Människor mår dåligt i en sådan situation. Man förlorar jobb och pengar, man drabbas socialt och mentalt. Det är väldigt svårt att klara detta på ett bra sätt.

Varför har man då valt denna så svåra väg? Svaret är enkelt: för att rädda liv. Liv är heligt i judisk tradition och i Israel, och man går väldigt långt för att rädda en människa. I skrivande stund har 280 israeler avlidit i covid-19, och det är 280 israeler för mycket. Men i Sverige har just nu 4 125 personer avlidit. Det är mer än 14 gånger fler i Sverige, ett land med cirka tio procent fler invånare än Israel.

Man förklarar ibland skillnader med att vi kommit olika långt i virusets spridning och att vi inte vet hur det blir på lång sikt. Det inser jag också. Men likväl är det så att 4 125 svenskar har avlidit medan 280 israeler har avlidit. Och jag tycker mig märka en mer teknokratisk, akademisk syn på människoliv i Sverige, bland en del ansvariga.

Anders Tegnell sade till exempel att det var ”intressant” när dödstalen ökade igen för någon vecka sedan, efter att ha sjunkit några dagar. Tegnell vill förstås inget illa, men det säger något när man kan uttrycka sig så. Det kan aldrig vara ”intressant” när fler människor dör. Om man tycker det bör man nog inte säga det högt inför medier.

Nej, jag är stolt över Israels väg. Det är inte den lättaste, den har drabbat och kommer att drabba befolkningen hårt. Men den är konsekvent med judisk tradition och den räddar liv.