Efter tolv år med Benjamin Netanyahu vid makten svors på söndagskväll en ny regering in i det israeliska Knesset. På samma sätt som i USA föregicks även maktskiftet i Israel av en ökad polarisering bland befolkningen. Men bland kristna Israelvänner runt om i världen är frågan vem som styr Israel dock av mindre betydelse. Kärleken till den judiska staten står över partipolitiken.
Men ingen regel utan undantag.
De senaste veckorna har den amerikanske kristna ledaren Mike Evans lyckats skapa stora rubriker genom att gå till frontalangrepp mot den nye premiärministern Naftali Bennet, som han öppet anklagar för förräderi. Epitetet ”förrädare” var för övrigt ett av de mildare uttrycken han använde för att beskriva den nye premiärministern i ett utfall som har fått både kristna och judar att protestera.
Bakgrunden till Evans påhopp är hans personliga vänskap med Netanyahu. Kontakten sträcker sig över fyrtio år tillbaka i tiden när Evans, enligt egen utsago, först träffade den unge Benjamin och profeterade att han skulle bli Israels premiärminister – inte bara en gång utan två gånger. Med facit i hand kan man konstatera att det var just det som hände när Netanyahu med tiden blev Israels mest långvariga premiärminister.
När nu Netanyahu-epoken ser ut att ha kommit till ett slut infinner sig frågan om det även innebär – vilket Evans antyder – slutet för det kristna stödet för Israel? Netanyahu har med åren blivit en tacksam partner för många kristna grupper, som uppskattat hans intresse för bibelstudier och kristen sionism.
Han har bland annat antytt att utan den kristna sionismen skulle det knappast finnas någon judisk stat i dag.
Naftali Bennet, däremot, är ett oskrivet blad. Trots att han kommer att gå till historien som landets första religiösa premiärminister har han inte odlat några kontakter med kristna ledare runt om i världen på samma sätt som sin föregångare Netanyahu, som under sin tid i oppositionen bland annat besökte församlingen Livets Ord i Uppsala.
Men även om Bennet har varit passiv i sin kontakt med kristna ledare så kommer intresset från kristna grupper att lära känna den nye premiärministern att vara stort. Redan innan Bennet svors in som statsminister landade ledaren för Christians United for Israel, John Hagee, i Israel för att tillsammans med USA:s förra FN-ambassadör och presumtiva presidentkandidat Nikki Haley gratulera den nye premiärministern.
Hagee, som har varit en personlig vän till Netanyahu under alla hans år vid makten, har gjort klart att han stöder alla demokratiskt valda israeliska regeringar, oberoende politisk färg.
Det gäller även för egen del. Efter snart tjugo år som ledare för den Europeiska koalitionen för Israel har jag sett flera israeliska ledare passera revy. Mitt första möte med en israelisk premiärminister 2004, i gott sällskap med ett tjugotal andra kristna ledare, var på samma gång både unikt och typiskt för den kristna-judiska relationen.
I en tid av ökad antisemitism i Europa ville dåvarande premiärministern Ariel Sharon bjuda in kristna ledare till Jerusalem, inte bara för att diskutera vad som kunde göras för att stävja antisemitismen i Europa, utan även för att personligen berätta om hans något sensationella beslut att dra sig ur Gaza.
Med facit i hand vet man att beslutet varken gav Israel fred eller säkerhet, men de kristna ledare som var med om mötet protesterade inte; hur Israel sköter sina inre angelägenheter var deras egen sak. En av bibellärarna på mötet påminde visserligen Sharon om att Gud egentligen hade lovat landet till det judiska folket, men tillade samtidigt att ”måhända måste de ännu vänta ett tag innan ordet uppfylls i sin helhet – när Messias återvänder för att regera i Jerusalem.”