Ställer man sig frågan var det moderna Israel föddes kommer svaren att variera. Det ligger nära till hands att nämna staden Basel, där den första Sionistkongressen ägde rum 1897. Andra kanske föreslår London, där Balfourdeklarationen utfärdades tjugo år senare. Baselkongressen formulerade visserligen visionen om en judisk stat, och Balfourdeklarationen gav den brittiska regeringens stöd till denna vision, men ingendera av utfästelserna var folkrättsligt bindande.
Det var i stället i San Remo, Italien, som judarnas rätt till ett eget nationalhem i det heliga landet bekräftades i internationell rätt, när segrarmakterna i första världskriget – en föregångare till FN:s säkerhetsråd – inkorporerade Balfourdeklarationen i folkrätten och sålunda erkände judarnas rätt till mandatet Palestina.
San Remo-deklarationen beskrevs visserligen redan 1920 som judarnas Magna Carta av Storbritanniens utrikesminister Lord Curzon men fick inte något större genomslag i den judiska debatten. I Israels självständighetsförklaring från 1948 saknas hänvisningar till resolutionen helt och hållet.
Det har en enkel förklaring. De flesta judar som deltog i San Remo-konferensen 1920 var varken jurister eller politiker utan snarare vetenskapsmän och kulturabetare. För dessa intellektuella pionjärer var den judiska staten inte enbart ett politiskt projekt, utan framför allt en kulturell pånyttfödelse. Bara några månader efter San Remo-konferensen grundades sålunda Keren Hayesod, som samlande organ för det nya statsbygget.
Under fortsättningen av 20-talet lades sedan grunden till såväl Hebrew University i Jerusalem, Palestinska symfoniorkestern och den första judiska banken i Palestina. För, en judisk stat utan bildning och kultur var en omöjlighet!
Det kan vara skäl att lägga märke till användningen av begreppet Palestina för flera av de nya judiska institutionerna. På 20-talet var Palestina vare sig namnet på en stat eller ett folkslag. ”Palestinier” var helt enkelt de personer – araber, judar eller kristna – som råkade bo i det brittiska Palestina-mandatet.
Begreppet ”palestinier” för Israels arabiska befolkning uppstod långt senare, i mitten av 60-talet, som ett samlingsnamn för de invånare som var av arabisk börd men hade då en explicit politisk betydelse.
När man nu, 102 år senare, blickar tillbaka på resultatet av fredskonferensen i San Remo noterar man flera misstag. Begreppet ”nationalstat” var okänt i Mellanöstern på den tiden och är fram till våra dagar svag i en kultur som i stället präglas av religiös tillhörighet och lojalitet till den egna klanen.
En av förlorarna i denna uppdelning var det kurdiska folket, som alltjämt saknar en egen stat.
Länge ansågs Libanon vara en mönsterstat för multikulturalism med en reglerad jämvikt mellan sunni- och shiamuslimer samt de kristna, men har på senare år slitits i stycken av samma krafter som en gång höll den vid liv.
I dag är det framför allt ett land i regionen som sticker ut: staten Israel. I inget annat land i Mellanöstern har minoriteters rättigheter fått lika stort utrymme som i den judiska staten. Och från att helt ha saknat naturresurser är landet i dag en av världens mest utvecklade ekonomier.
Trots att det redan har gått 102 år sedan San Remo-konferensen finns det klara kopplingar även till vår egen tid. När vi under de senaste åren har bevittnat ett nytt närmande mellan Israel och flera av dess sunniarabiska grannar kommer man att tänka på ett stycke från Chaim Weizmanns självbiografi, som beskriver stämningen under San Remo-konferensens avslutande middag:
”Vid middagsbordet i Royal Hotel kunde man se de judiska och arabiska delegationerna sitta tillsammans och utbyta gratulationer till förhandlingsresultatet, som vid sidan av ett nationellt hem för judarna i Palestina även hade skapat tre nya arabiska länder, nämligen Syrien, Libanon och Mesopotamien [Irak].
Weizmann konstaterade: ”I San Remo var alla vänliga mot varandra.”