Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

EU-skeptiska och Israelvänliga länder kommer inte finnas representerade i EU:s toppskikt, skriver Tomas Sandell. Foto: Pixabay

EU-elit allt mer Israelfientlig

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 25 jul 2019

När det nyvalda Europa­parla­men­tet återvänder till Bryssel den första veckan i september, väntar en spännande och viktig politisk höst. Det folkvalda parlamentet ska då ta ställning till valet av nya EU-kommissionärer, efter att man just innan semesteruppehållet med nöd och näppe gett den nya kommissionsordförande Ursula Von der Leyen grönt ljus. 

Bland övriga höga EU-topp­tjäns­ter som ska granskas, ingår även EU:s nästa representant för säkerhetsfrågor och utrikespolitik, till vardags även kallad ”EU:s utrikesminister”. EU:s regeringschefer har enhälligt nominerat spanjoren Josep Borrell till tjänsten. Bland alla nya EU-topptjänster är det den utrikesansvarige som har det största inflytandet på de framtida relationerna med staten Israel. Vad skulle då valet av Borrell innebära för de framtida relationerna till den judiska staten?

Med facit i hand kan vi konstatera att ingen av de tidigare utrikesministrarna direkt har bidragit till bättre relationer med Israel. Hur skiljer sig i så fall Borrell mot föregångarna Federica Mogherini och Catherine Ashton?

När det gäller de två tidigare utrikesansvariga rörde det sig om tydliga kompromisskandidater. Ingen hade hört talas om vare sig Ashton eller Mogherini innan de dök upp på den politiska världsscenen i Bryssel. Det var inget politiskt misstag utan tvärtom ett medvetet beslut. På den tiden ville EU:s stormakter inte ge ifrån sig den utrikespolitiska makten till Bryssel och därför passade det bra med en svag utrikesminister. 

Men mycket har förändrats under de senaste fem åren. I dag är EU både splittrat och försvagat. Nu riktar sig förhoppningarna om ett starkare och mera enat EU till starkare ledare i Bryssel.

När både Ashton och Moghe­rini kunde uppfattas som politiska lättviktare, är Borrell någonting helt annat. Som före detta ordförande för Europaparlamentet (2004–2007) och nuvarande spansk utrikesminister, åtnjuter han respekt i hela Europa. Utnämnandet av Borrell, liksom de övriga topposterna, räknas som en klar arbetsseger för Frankrikes president Macron, som klart vann den politiska armbrytningen i Bryssel och nu räknas ha ett starkt politiskt inflytande över samtliga topptjänster. Men även det motsatta gäller, Borrell har såväl Angela Merkels som Macrons stöd.

När London snart försvinner som politiskt motpol till de federalistiska krafterna i Bryssel, Berlin och Paris passar det därför väl med ledare som Ursula von der Leyen (Europeiska kommissio­nen) , David Sassoli (Europa­parlamentet), Charles Michel (Europeiska rådet), Christine Lagarde (Europeiska central­banken) och Josep Borrell vid EU-rodret.

Samtidigt ser vi ett EU som sluter sig allt mer inåt. Bland innehavarna av de fem topptjänsterna är fyra från de ursprungliga sex medlemsländerna från 1957 medan Borrell representerar Spanien, som gick med i EU först 1986. Varken de nordiska länderna eller medlemsländerna i Central- och Östeuropa fick någon egen representat. Samtidigt som den politiska makten koncentreras rent geografiskt, representerar samtliga nya ledare en klart uttalad vilja att utveckla EU till en förbundsstat, medan de politiska krafter som vill värna om ett nationernas Europa blev utan representation.

Detta bäddar för framtida konflikt där gruppen av medlemsländer som alltmera högljutt vågar ifrågasätta Bryssels auktoritet kan komma att växa. Bland dessa länder återfinns även flera av Israels bästa vänner.

Den nya utrikesansvarige förväntas däremot ha samma negativa inställning till staten Israel som sina föregångare, men med den skillnaden att där Mogherini och Ashton saknade politiskt auktoritet, har Borrell en klart starkare maktposition. Borrell har som spansk utrikesminister talat öppet om behovet av att alla EU-länder ska erkänna Palestina.

Ifall han godkänns av Europa­parlamentet, kommer han snart att ha en stark plattform för att förverkliga sin politik. Han kan räkna med flankstöd av Europeiska rådets nya ordförande, belgaren Charles Michel samt av Europa­parlamentets nya ordförande, den italienska socialistien Roberto Sassoli. Återstår att se hur Ursula von der Leyen ställer sig?

I normala fall skulle von der Leyen räknas som en pålitilig Israelvän. Som tysk kristdemokrat känner hon väl till landets historia och efterkrigstidens politiska försäkringar om att vara en politisk garant för Israels framtida trygghet och säkerhet.

Men von der Leyen tillhör efterkrigsgenerations-Tyskland där stödet för Israel har försvagats avsevärt, någonting som bland annat kommit till uttryck i det judiska museet i Berlin, där museidirektören nyligen tvingades avgå efter att vid uppepade tillfällen utnyttjat museet som en platt­form för politisk kritik mot Israel och samröre med Iran.

En tysk kommissionsordförande är därför inte längre någon garanti för en konstruktiv Israelpolitik. I von der Leyens fall gäller dessutom att hon är född och uppvuxen i en EU-familj i Bryssel. I intervjuer har hon berättat hur hon reagerade när hon för första gången fick svara på frågor om Tysklands ansvar inför Förintelsen. Hon hade inte reflekterat över att det faktiskt angick henne personligen eftersom hon i första hand uppfattade sig som europé och inte som tysk.

När den politiska makten koncentreras till de ursprungliga EU-länderna i Bryssel finns hoppet för Israel i länderna i EU:s periferi. Bland dessa räknas såväl länderna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern som Grekland, Bulgarien, Rumänien, Malta och Cypern. I dessa regeringskretsar inser man att Europa har oerhört mycket att vinna på en öppen och nära relation med Israel och ställer sig därför skeptiska till Bryssels kritiska inställning till den judiska staten.

De närmaste fem åren får avgöra vilken politisk linje som utgår med segern, centrum eller periferin? En sak är klar. För Israels del finns hoppet just nu i EU:s perfiferi.

När den politiska makten koncentreras till de ursprungliga EU-länderna i Bryssel finns hoppet för Israel i länderna i EU:s periferi. Bland dessa räknas såväl Visegrad länderna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern som Grekland, Bulgarien, Rumänien, Malta och Cypern.

Judiska centralrådet agerar inför MFF-match

Polisen samverkar med judiska församlingen i Malmö inför torsdagens MFF-match mot israeliska Bnei Yehuda. Judiska centralrådet går samtidigt ut med...

Biblar undantas i handelskriget

USA Det pågår ett handelskrig mellan USA och Kina, vilket skapat oro också hos kristna aktörer. En stor del av USA:s, och hela världens, biblar och andra...

Rätt gensvar på globalism och nödtid

Gästledare Villkoren för människors liv på jorden håller på att förändras på ett kritiskt och avgörande sätt, som alla känner av utan att riktigt veta hur man...