Häromdagen kisade min nästan nioårige son sina ögon när han av en händelse råkade stöta på ordet ”terrorism”. Han stavade ut det: t-e-r-r-o-r-i-s-m, och frågade sedan vad det betydde. Här tog jag ett djupt andetag och gratulerade mig själv till att ha lyckats uppfostra ett barn i Israel i nästan nio år utan att ha behövt förklara vad terrorism är.
”Terror betyder rädsla, skräck”, förklarade jag sedan. ”Terrorism är när en organisation försöker sprida skräck genom att utföra dödliga attacker utan förvarning. Terroristerna vill att samhället som de attackerar ska leva i ständig skräck, eftersom rädsla resulterar i svaghet, och svaghet resulterar i eftergifter till terroristernas krav.”
”Det finns människor i Judéen och Samarien och Gaza”, fortsatte jag, ”som inte vill att judar ska ha ett eget land”.
”Ibland skjuter de raketer mot oss”, flikade min son ivrigt in. Han är medveten om raketattackerna från Gaza, även om de sällan påverkar oss här i Jerusalem.
”Just det”, svarade jag. ”Men du har en beväpnad vakt vid ingången till din skola, eller hur? Varför tror du att han står där? Så är det inte på svenska skolor.”
Här var det som om en pollett trillade ner. Min son spärrade upp ögonen, inte så mycket av rädsla som över att ha kommit till insikt om något helt nytt, något som liksom hade legat gömt helt synligt. Plötsligt började han ana sambandet mellan alla höga grindar, vakter, poliser, soldater, beväpnade föräldrar, skyddsrum och metalldetektorer i hans vardag.
Det som har varit en del av vardagen i Israel sedan 1948 (liksom även i årtionden innan självständighet utropades) har nu alltmer börjat bli en del av vardagen i hela västvärlden. ”Detta är vårt Europa”, skrev Frankrikes president Emmanuel Macron på Twitter i måndagskväll efter den senaste dödliga attacken, denna gång i Österrikes huvudstad Wien. ”Våra fiender måste veta vem de har att göra med. Vi kommer inte ge upp”.
Ett sådant uttalande av en liberal europeisk statschef hade varit nästan otänkbart för bara fem år sedan.
Österrikes förbundskansler Sebastian Kurtz var dock snabbt ute och försökte blanda bort korten igen. ”Detta är inte en tvist mellan kristna och muslimer eller mellan österrikare och migranter”, skrev han på Twitter bara några timmar senare. ”Detta är en kamp mellan de många människor som tror på fred och de få som vill ha krig.”
Det är här som så många människor i Europa, till skillnad från i Israel, famlar i blindo, eftersom de inbillar sig att de kan trolla bort detta snabbt växande hot genom ommärkning. Faktapåståendet ”islamisterna försöker skrämma oss till underkastelse” förvandlas till ”terroristerna vill ha krig”.
Och när det är så man väljer att missförstå verkligheten är steget sedan mycket kort till eftergifter, eftersom man inbillar sig att eftergifter leder till fred, och därmed till ”seger över terrorismen”.
Ärkebiskop Antje Jackelén anser som bekant att koranbränning är ”barbariskt”, men när människor skjuts ihjäl på måfå av islamistiska terrorister på Europas gator är det bara ”en mörk inledning av november”. Hon har alltså redan börjat internalisera underkastelsen.
I Israel har man lärt sig den mycket smärtsamma läxan att eftergifter och tillbakadraganden inte leder till fred, utan till ökat våld. Vi är hatade av våra fiender för vilka vi är, inte för något vi gjort. Vi kan alltså inte göra något, eller sluta göra något, för att de ska sluta hata oss.
Det är denna läxa som Europa nu snabbt måste lära sig.