Myten om den så kallade massakern i den ”fredliga” arabiska byn Deir Yassin i april 1948, strax väst om Jerusalem, är lika levande i dag som då. Men det är dags att separera fakta från myt, då verkligheten är en helt annan.
Byn Deir Yassin sålde mark till judar redan 1906. På marken de köpt byggde judarna ett nytt samhälle, som fick namnet Givat Shaul. Många bybor från Deir Yassin fick anställning som byggjobbare, men som ”belöning” utsattes judarna för inbrott och stölder av araber från Deir Yassin.
Det ledde till att judarna vände sig till Deir Yassins mukhtar (byledare) som fick dem att betala skyddspengar, vilket är vanligt för minoriteter i den mulimska världen. Dessutom hjälpte det bara fram till 1914, då araberna i Deir Yassin anföll Givat Shaul. Det osmanska riket, som på den tiden regerade i regionen, hotade efter det att jämna Deir Yassin med marken om man inte lämnade ut organisatören för anfallet, vilket var byns mukhtar.
Denne lämnades ut, dömdes och arkebuserades av osmanerna.
1927 anföll Deir Yassin återigen, men nu inte bara Givat Shaul utan även andra kringliggande judiska samhällen. Det upprepas 1929, fast denna gång i samarbete med andra arabiska byar i området. Under det arabiska upproret 1936–39 anfölls och mördades judar i hela Palestinamandatet, och Deir Yassin var en aktiv part. Under 1947–48 deltog Deir Yassin i kriget mot judarna.
Med tanke på Deir Yassins strategiska läge, i närheten av vägen mellan Jerusalem och Tel Aviv, attackerades och blockerades vägen ofta.
Föreställningen om en fredlig liten arabisk by på kullarna stax väster om Jerusalem är alltså helt felaktig.
Tidigt på morgonen den 9 april 1948 anfölls Deir Yassin av cirka 120 medlemmar av de judiska underjordiska paramilitära organisationerna Lechi och Etzel. Man försökte få byborna att evakuera genom att varna dem via högtalarbil innan anfallet inleddes, vilket dock misslyckades. Det blev i stället en intensiv och hård strid, som kom att pågå cirka tio timmar.
Eftersom många av husen var stadigt byggda i sten och betong, med förstärkta fönstergaller och dörrar av järn, var det inte så lätt att inta byn som man kanske hade räknat med. Den var även väl beväpnad, och på hustaken hade man redan 1947 byggt skyddade skjutpositioner på sina tak.
De stridande araberna var dessutom omringade av sina familjer under anfallet, vilket ledde till att även dessa drabbades, eftersom slaget blev en ”strid i bebyggelse” (SIB). På eftermiddagen låg strax över hundra bybor döda i Deir Yassin, med en blandning av stridande och civila.
Det som därefter sker är ett exempel på fake news, fejknyheter, på hög nivå. Dödssiffrorna mer än fördubblades av såväl Röda korset och araberna som britterna och internationella medier. Till detta lade man uppdiktade historier om våldtäkter, uppsprättade magar på havande kvinnor, levande brända, dödlig tortyr av barn, med mera.
Detta ledde i sin tur till att de palestinska araberna, i massvis, lämnade by efter by i mandatet. Orsaken var att familjens heder är otroligt viktig i den arabiska kulturen, och om kvinnor i familjen blir våldtagna är familjens heder besudlad. Denna heder kan endast återtas med blodshämnd. Heder är därmed viktigare än marken du bor på.
Det var till stor del detta som ledde till den enorma palestinska flyktingvågen.
Med andra ord: Lögnerna om en våldsam massaker, som aldrig ägde rum, i en liten by strax väster om Jerusalem kom att bli orsaken till världens mest kända flytingskara.
Lögnerna fortsätter att leva vidare genom att de presenteras som fakta av kända akademiker, historiker, organisationer, BDS och många andra – alla med sin egen agenda. Snacka om hur fejknyheter kan ställa till det.