Låt oss börja med att konstatera ett helt uppenbart faktum: När Carl Bildt ser Israel ser han svart. Varje gång han nämner Israel yttrar han någon form av kritik, avsmak eller missunnsamhet.
Listan på hans uttalanden som bevisar detta faktum kan göras lång. Här följer några oförglömliga axplock:
När USA, Ryssland, FN och EU 2006 var överens om att inte ha några kontakter med representanter för den palestinska terroristorganisationen Hamas, sade Bildt, med ett arrogant leende, att detta var “lite märkligt”. Han antydde alltså att Hamas, som då precis hade vunnit det palestinska parlamentsvalet, borde betraktas som en legitim politisk aktör, trots att dess syfte och främsta mål är förintelsen av staten Israel.
Hans tvångsmässigt negativa syn på Israel övergår alltsomoftast i grova överdrifter, exempelvis när han 2008 jämförde Israels dåvarande oppositionsledare Benjamin Netanyahu med just Hamas. Resonemanget grundade sig på att både Netanyahu och Hamas motsatte sig en tvåstatslösning.
Netanyahu motiverades emellertid av säkerhetspolitiska skäl, medan Hamas motiverades av sin uttalade vilja att döda alla judar, men sådana hårklyverier verkade inte besvära Bildt.
När Aftonbladet 2009 publicerade Donald Boströms artikel, som utan bevis anklagade Israel för att systematiskt plundra palestinier på deras organ, vägrade Bildt att yttra ett enda kritiskt ord mot den. Med hänvisning till pressfriheten (!) lät han alltså en antisemitisk blodsmyt gå oemotsagd. Han tog till och med avstånd från Sveriges dåvarande israelambassadör, Elisabet Borsiin Bonnier, när hon fördömde artikeln.
Carl Bildts envisa ideologiska slagsida ledde till att han under sina sista år som Sveriges utrikesminister i praktiken blev persona non grata i Israel; regeringen i Jerusalem ansåg honom alltså så fruktansvärt onyanserad att man inte såg någon poäng i att överhuvudtaget ha någon kontakt med honom.
Det var mot bakgrund av detta (och mycket, mycket mer i samma anda) som vi läste hans senaste utspel efter den katastrofala explosionen i Beirut i förra veckan. ”The only encouraging thing in this catastrophe in Lebanon is that even Israel has been quick in offering humanitarian aid”, skrev han på Twitter (ung: Det enda uppmuntrande i denna katastrof i Libanon är att till och med Israel har varit snabb med att erbjuda humanitärt bistånd).
I Expressen försökte han sedan få det till att han hade skrivit ”också Israel”, men engelskans ”even” betyder inte ”också” utan ”till och med”. Han uttrycker alltså förvåning över att Israel erbjuder humanitär hjälp till ett land som har drabbats av en katastrof. Och varför förvånas han av detta? Därför att i Carl Bildts värld sprider Israel bara förtryck och förödelse.
Missförstår vi honom inte med vilje nu, kanske någon undrar? Tänk om han trots allt menade väl? Nej, för när hans förvåning kritiserades av KD:s Lars Adaktusson gav Bildt svar på tal: ”Jag tror även du faktiskt inser att Israel inte omedelbart ses som alla goda gåvors givare av sina omedelbara grannar. Fråga i Gaza, på Västbanken, i Jordanien eller i Libanon om du har möjlighet så får du höra åtskilligt”.
Det faktum att Israel regelmässigt erbjuder humanitär hjälp till katastrofdrabbade länder, inklusive länder som man formellt ligger i krig med, är alltså irrelevant. Lyssna i stället på vad folk på gator och torg i runt om i Mellanöstern säger om Israel, tipsar Bildt.
Ja, gott folk, hur tror ni att snacket går om Israel i länder som är etniskt rensade på judar, där Förintelseförnekelse och antisemitiska konspirationsteorier sprids i statskontrollerade medier och där den förhärskande religionen benämner judar som ”söner till grisar och apor”?