I helgen spred sig ett märkligt fenomen på sociala medier i den israelisk-arabiska sektorn. Man kunde se dussintals araber, från ”mannen på gatan” till borgmästare i arabiska städer, filma sig själva medan de satte eld på klädesplagg från klädjätten Zara.
Bakgrunden var att den israeliska politikern Itamar Ben Gvir höll ett valmöte i Joey Schwebels, ägaren till det israeliska företag som driver Zara i Israel, hem. Vem är då denne Ben Gvir?

Han är ledare för partiet Otzma Yehudit som befinner sig på yttre högerflanken i israelisk politik och som utgör hälften av den partiunion som heter National Religious Party (NRP). Partiet är ett av de hetaste i den israeliska valrörelsen och ligger som tredje största parti i opinionsundersökningarna, med 14 mandat. Ansiktet utåt – den store provokatören skulle många säga – och den som hela tiden skapar rubriker, är Itamar Ben Gvir.

Bland israeliska araber samt en del av judarna, anses Ben Gvir vara rasist. Och det finns ingen tvekan om att han uttryckt typiska rasistiska åsikter för 20–25 år sedan. Han stödde då idén att kasta ut alla araber ur Israel och han hade en bild av Baruch Goldstein, juden som mördade 29 araber i massakern i Makpelagrottan 1994, hängande på väggen i vardagsrummet. Den stora frågan är om han ändrat sig.

Själv menar han det. Han tar i dag avstånd från sina tidigare uttalanden och har för länge sedan tagit ner bilden av Goldstein. Om man granskar hans uttalanden de senaste 10–20 åren, måste man nog tolka dem rätt så illvilligt för att få dem att bli rasistiska. Ben Gvir är utbildad jurist och har lärt sig var gränsen för yttrandefrihet går och vad som kan definieras som rasistiskt.

Däremot råder det inga tvivel om att hans parti drar till sig rasister; och Ben Gvir gör lite eller inget för att bekämpa fenomenet.

Men Ben Gvirs framgång ligger inte i rasism, som tvärtom skrämmer bort väljare från partiet. Framgången ligger i hans orubblighet mot terrorism. Han menar att de israeliska säkerhetsstyrkorna är alltför försiktiga i terrorkampen; riskerar soldaters liv i onödan och anser det vara acceptabelt att israeliska medborgare lever under dagliga terrorhot, förutsatt att de inte överstiger en viss nivå.

Men israelerna är trötta på att tvingas riskera sina liv på daglig basis när de blir beskjutna eller bombarderade med stenar eller brandbomber, på väg till arbetet. Ben Gvir talar deras språk.

Zaraepisoden är snart glömd och försäljningen tillbaka där den var förr, men kontroversen runt Ben Gvir visar hur olika israeliska araber och israeliska judar upplever verkligheten; för den ena gruppen upptar rasism och diskriminering vardagen, och för den andra terrorn. Bägge delarna är verkliga utmaningar, om än inte på samma akuta nivå. Men Israel behöver finna svar på båda – för statens eget bästa.

Tumme ned
För Laborledare Merav Michaeli som trots sitt horribla uttalande att hon inte vill investera i Judéen eller Samarien ”som aldrig kommer att bli en del av Israel” åtminstone tydliggjorde varför man inte bör rösta Labor.

Tumme ned
För FN-rapporten från kommissionen för mänskliga rättigheter, ledd av Navi Pillay; återigen en ensidig rapport som ignorerar Israels säkerhetsutmaningar och som därför inte kommer att förbättra någonting.