Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Utrikesminister Margot Wallström tar emot president Mahmoud Abbas på UD i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson / TT

Siewert Öholm: En fiktiv stat med fiktiv president

Inrikeskommentar · Publicerad 11:17, 11 feb 2015

Fakta är att det inte finns någon ”palestinsk stat”. Faktum är också att det inte, 2015, finns någon vald palestinsk president. Faktum är att det inte heller, i varje fall i retoriskt folkrättslig mening, finns ett ”palestinskt folk”. Två tredjedelar av Jordaniens befolkning är palestinaaraber. Två miljoner palestinaaraber bor i Gaza. Lika många i det vi idag kallar Västbanken. PLO-grundaren och terrorledaren, Yassir Arafat, skapade den palestinska identiteten och förde den ”palestinska kampen” via mycken blodspillan och brutalitet i terrordåd som kan liknas vid dagens IS-ideologi.

Detta är bakgrunden, som inte kan bestridas med fakta. Den kan ha en del andra nyanser. Det är däremot inte dagens verklighet. Mer än fyra miljoner palestina­araber identifierar sig idag som palestinier och ett palestinskt folk. Men detta folk har aldrig utgjort en stat. Området har varit ockuperat av engelsmännen fram till 1948, då en del frigjordes och bildade staten Israel. Engelsmännen och senare Jordanien ockuperade nuvarande Västbanken. Egypten ockuperade Gaza 1948 och Israel tog kontrollen 1967 till 2005 då Gaza överlämnades till palestinskt självstyre. Den här historien är viktig i synen på vem som ockuperar vem. Likaså att Israel inte ur folkrättslig synvinkel ”ockuperar” Västbanken. Formellt råder vapenstillestånd efter att Israel ”erövrat Västbanken från Jordanien och Golan från Syrien i kriget mot flera arabstater 1967. Därför talar vi om 1967 års gränser. Det är fel och bör kallas 1967 års vapenstilleståndslinjer. Det är dessa ”linjer” som är föremål för fredsförhandlingarna mellan den palestinska myndigheten, läs Abbas, och Israel. Golan har Israel ensidigt annekterat och ser som en del av Israel.

Arafat utropade ensidigt staten Palestina 1988. Han fortsatte sin terrorverksamhet tillsammans med Mahmoud Abbas genom självmordsbombare och tusentals missilangrepp från Gaza mot civilbefolkningen i Israel. 130 stater, mest diktaturer, islamistiska och kommuniststater har erkänt staten Palestina. En av dem är Sverige. Det vill säga den svenska minoritetsregeringen, med cirka 37 procents parlamentarisk förankring, har tagit beslutet mot en överväldigande majoritet, om riksdagen skulle ha röstat.

Palestina är både juridiskt och politiskt en icke-stat. Två inbördes stridande områden, Västbanken och Gaza, gör anspråk på att geografiskt vara staten. På detta landområde hölls 2006 det senaste valet. Mahmoud Abbas valdes då till president fram till 2009. Därefter har Abbas styrt som diktator och envåldshärskare. Vi har alltså att göra med en imaginär stat med oklara landanspråk och en icke vald, men självutnämnd president. Det är så verkligheten ser ut när den svenska regeringen rullar ut den röda mattan för ”presidenten” Abbas.

Man kan och bör ha många tankar och känslor för de palestinaaraber som av sina ledare utsätts både för förtryck, ofrihet och materiell misär. Förtrycket kommer dessutom inifrån och inte från Israel. Korruption av biståndsmedel, mord på oliktänkande, antisemitisk propaganda, shariaformad människosyn, är Mahmoud Abbas personliga ansvar. Alla känner till detta, och det borde inte resultera i huvudlösa och ogenomtänkta beslut av minoritetsregeringen att erkänna en stat och en president som i praktiken inte finns.

Om, jag skriver om, man inte har andra syften än solidaritet med människor under förtryck. Allt tyder på att beslutet att inbjuda Abbas till vad som i praktiken är ett statsbesök faktiskt handlar om välplanerad utrikes-inrikespolitik för att ”köpa röster” från en växande grupp muslimer i Sverige.

Förutom en förhållandevis naiv utrikesminister fick regeringen med sig de gamla Israelhatarna i (S)-partiet (med arvet från Sten Andersson och Pierre Schori) och lierade sig med uttalade palestinalobbyister som Gustaf Fridolin, Mehmet Kaplan och Åsa Romson. Kaplan ofta avslöjad som aktiv islamist. Arvet efter Göran Persson blåstes bort. Men för att skapa dimridåer behövde man även kyrkans stöd. Och Hon ställde välvilligt upp i kören av israelfördömanden.

Det börjar med att förre ärkebiskopen sammanträffar med Hamasledaren (!) Ismail Haniya i Gaza hösten 2014. Den nya minoritetsregeringen hinner inte vara en timma innan Palestina erkänns, 3 oktober, som stat. Kyrka och politik. Mahmoud Abbas inbjuds på officiellt Sverigebesök. Palestinafalangen i Svenska kyrkan arrangerar teologifestivalen (mycket politik och lite Jesus) som kulminerar med den kontroversielle betlehemsprästen och israelförnekaren, Mitri Raheb, som huvudtalare. Kyrka och Politik. Samtidigt arrangeras, enligt Svenska kyrkans talesman, ett personligt möte mellan gästande Mahmud Abbas och ärkebiskop Antje Jackelén. Det sker på palestiniernas begäran, men förmedlas av UD. Mötet ägde rum i Stockholm i måndags kväll och behandlade främst fredsförhandlingarnas fortsättning, kristnas närvaro i mellanöstern, mänskliga rättigheter och risken att utvecklingen i området skapar både antisemitism och islamofobi. Politik och kyrka. Denna gång med en liten fundering om att ärkebiskopar sällan inbjuds till förhandlingsbordet vid statsbesök och att kyrkan skildes från staten 2000.

Slutsatsen blir att det handlar om en gemensam och planerad politisk strategi där Svenska kyrkan låter sig användas som redskap. Detta är ovärdigt för minoritetsregeringen ur demokratisk aspekt. Det är också ovärdigt för Svenska kyrkan ur teologisk och andlig aspekt. Att skylla på att man överraskat ser en möjlighet att framföra sina ståndpunkter är ihåliga svepskäl för ett djupt politiserat agerande. Det sker även utan hänsyn till kyrkans medlemmar i en mycket kontroversiell fråga. Toppas kyrkans agerande sedan med teologisk villfarelse om ersättningsteologi och att judarna inte längre har någon roll i ”Guds frälsningsplan”, blir kyrkans agerande helt obegripligt. Vid minst ett seminarium på teologifestivalen pläderades för total bojkott mot Israel. Till och med namnet Israel skulle ersättas med begreppet ”West Asia”. Israel finns inte för vare sig Wallström eller Jackelen. De vill gärna tala om en tvåstatslösning, men deras agerande pekar mot ett helt annat slutmål.

Kyrie eleison! Herre förbarma dig. Uppenbara regeringens och kyrkans svek och manipulation av medborgare och medlemmar.

Siewert Öholm
redaktionen@varldenidag.se

Rätt ska vara rätt om mänskliga rättigheter

Ledare Det talas mycket om mänskliga rättigheter i dag. Det är bra. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har precis firat 70 år, och de 30 punkter...