Kyrkohistorien är en böljegång mellan å ena sidan schismer och splittring och å andra sidan rörelser som strävar efter att upprätta enhet mellan kristna. Sådana skeenden har förekommit både på lokal, nationell och internationell nivå. Det finns exempel på schismer och enhetssträvanden som uppstått som en följd av politiskt och kyrkopolitiskt maktspel. Det finns exempel på hur väckelserörelser bidragit till både splittring och enhet. Grundläggande lärofrågor har spelat roll men också perifera frågor som konkretiserat strider om makt eller strider om centrala skillnader i lära.

I dag står vi vid randen till kyrkosplittring i den svenska kristenheten. I centrum står frågan om hur homosexualitet och äktenskap ska förstås och hur kyrkan ska förhålla sig till det. De som driver innovationer i läran är samtidigt ofta de som har politisk och/eller kyrkopolitisk makt och som eftersträvar enhet i den egna kyrkan och mellan olika kyrkor. Att detta är en ekvation som inte kommer att fungera borde var och en förstå som funderar lite djupare på saken. Vill man enhet måste man vara intresserad av att bevara den enhet i läran som faktiskt finns och inte driva nya läror som splittrar.

Hela det hot om kyrkosplittring som finns i dag i kyrkor i Sverige skulle försvinna om makthavare i kyrkorna lade ned eller stoppade försök att lansera nya liberala förhållningssätt till homosexualitet och äktenskap. I kristna media och möten hävdas gång på gång att enheten måste bevaras samtidigt som nya liberala läror på dessa områden ska accepteras. Det är ett manipulativt försök att vrida runt armen på det bibeltrogna fotfolket i kyrkorna. Det kommer inte att lyckas. Förr eller senare kommer urladdningar och schismer om inte makthavarna besinnar sig. Hur lång tid det tar och var smärtgränsen går i olika kyrkor är ännu så länge ovisst.

I Svenska kyrkan är med all sannolikhet Socialdemokraternas, och deras stödgruppers, försök att tvinga bibeltrogna präster och prästkandidater att mot sitt samvete viga homosexuella par en kyrkosplittrande fråga. I Equmeniakyrkan är det oklart var smärtgränsen går eftersom frågan delegerats till de lokala församlingarna. Samfundsledningen är inte konservativ. Det är därför fullt möjligt att strider i enskilda lokalförsamlingar liksom mellan samfundsledning och lokalförsamlingar i mer perifera frågor med någon form av koppling till den övergripande motsättningen mycket väl kan uppstå. Sker det blir förmodligen splittringar och schismer en följd.

I Pingströrelsen handlar frågan om vad som händer i och med Filadelfiakyrkan i Stockholm. Om Niklas Piensohos försök att normalisera homosexuella relationer sprids kan Pingströrelsen splittras. I Evangeliska Frikyrkan har några församlingar i Örebro och Göteborg tagit ställning för vigning av homosexuella par. Den rapport som publicerats av EFK:s samfundsledare har tidigare diskuterats i denna tidning och kommer uppenbarligen inte att leda till någon lösning på frågorna som finns.  

I Livets Ord finns enskilda profiler, som Per-Olof Eurell och sonen Gabriel Eurell, som aktivt driver att homosexualitet och olika uttryck för det ska accepteras och normaliseras. Samtidigt har Livets Ord och Trosrörelsen antagit ett dokument i sexualetiska frågor som tydligt tar ställning för en traditionell hållning med bibelteologisk motivering. Vad dessa olika församlings- och samfundssituationer kommer att leda till är oklart men att splittring kommer att bli följden är sannolikt.