Vi talar ofta om hur församlingen i Sverige har påverkats av den omgivande kulturens sekularisering och individualism. Men har vi märkt hur vi även har tagit in institutionstänket?

Ibland blir vi så hemmablinda att vi inte ser att den rådande ideologin, där staten och dess ”experter” ansvarar för individen från vagga till grav – för uppfostran, utbildning och äldrevården – kommit att påverka också församlingen.

I detta tankemönster delar man upp sig i åldersgrupper, och föräldrarna överlämnar ansvaret för barnens andliga uppfostran till församlingens barn- och ungdomsverksamhet. Generationerna befinner sig i samma kyrkobyggnad, men umgås inte med varandra, känner ofta inte ens varandra till namn.

De nyfrälsta vuxna uppmanas att gå på gudstjänst. Kanske placeras man i en lämplig hemgrupp, men inte på ett sätt så att man får en andlig förälder och ett stöd i vardagen. Risken är att det blir mycket verksamhet, men för lite äkta gemenskap och förtroendefulla relationer, där man kan få stöd i olika svåra frågor eller utrymme att brottas med dem.

Vi ser frukten. I synnerhet den yngre generationen lämnar denna institution till församling.

Det är dags för förnyelse av våra sinnen i hur vi tänker om församlingslivet, från institution till en stor familj, med fastrar, morbröder, brorsbarn och kusiner. Visst kallar vi ofta församlingen för en ”familj”, men lever vi som en sådan?

En familj baseras på relationer där vi känner varandra och varandras livserfarenheter. Det är förutsättningen för att kunna veta vem vi kan vända oss till när vi behöver stöd till oss själva eller ett syskon. Eller kunna stötta någon annan, även helt praktiskt.

I en församling kan då Bosse ta hjälp av ”farbror” Nils för att hjälpa nyfrälste Erik, som kämpar med samma problem som Nils gjorde förut. Eller Maggan följa med sin tonårsdotter Elsa till dennes ”moster” Lisa för att hjälpa till med både matlagning och barnpassning av ”kusinerna” när Lisa lider av migrän.

Ja, helt enkelt bara dela vardagen ihop utan höga trösklar.

En äldre troende kan dela med sig av sin egen trosvandring under gemensam matlagning och sedan låta frågorna leda till ett bibelstudium och bön tillsammans. Gudstjänst och bibelundervisning har naturligtvis fortfarande på sin plats, men tyngdpunkten där borde ligga på att utrusta de troende till tjänst, till att vara andliga föräldrar till både sina egna biologiska barn och andra som är yngre i tron.

En sådan förändring skulle kunna innebära en reformation – men den är också helt nödvändig för att kunna bärga in och behålla en stor skörd. Är vi redo för nytänk?