När dörren in till kyrkan öppnas en snöig söndag i december möts vi av leenden från alla håll och kanter i foajén. En halvtimme före varje gudstjänst är kyrkan öppen för mingel och en kopp kaffe.

En av församlingens äldsta medlemmar, Astrid, sträcker fram en varm hand för att hälsa välkommen.

– Så roligt att du kommer hit, vi är så innerligt glada för det, säger hon.

Värmen och uppriktigheten i hennes röst går nästan att ta på och speglar känslan i hela rummet.

Här på den norrbottniska landsbygden bildades Pingstkyrkan i Klöverträsk 1937. Kapellet var från början ett hönshus som ersattes 1987 av den byggnad som finns i dag. Av ett invånarantal på knappt 300 är 128 medlemmar i församlingen.

– Gud har varit god, vi har fått behålla generation efter generation, säger Marie Lundberg, ordförande i församlingen.

Församlingens hjärtefråga är dess bygd och drivet är kärleken för alla som bor här. Tillsammans med att de också vill visa vem Jesus är.

– Vår församling jobbar med händerna för att visa Jesus och vår kärlek i handling, säger Marie.

Ett exempel på kärlek i handling är det generationsboende som församlingen har byggt.

De unga ville bo kvar i byn men det fanns inga hus att köpa. De äldre ville bo kvar men det fanns inte lägenheter att flytta till. Lösningen blev den gamla skolan som togs över och sex lägenheter blev till verklighet redan 2005. Tio år senare utökades det med fyra till.

– Vi tar Jesus under armen och hjälper socialt där vi kan, flikar Mauritz Danielsson in, som är med i äldste i församlingen.

För att kunna erbjuda barn från alla närliggande byar gemenskap satsar församlingen på något som kallas för ”Hobbyn”. Lek, pyssel och dans avslutas med en spännande bibelberättelse. Innan barnen går hem ber alla för det som gör en tacksam och glad, ledsen eller orolig.

Församlingens andra hjärtefråga är grannkommunen Älvsbyn. Deras engagemang där är ”Det goda samtalet” som äger rum varje torsdag på Storgatan. Samlingarna leds av församlingens pastor Kenneth Sandström och beskrivs som en existentiell, integrerande mötesplats där alla är välkomna oavsett nationalitet eller religion.

– Vi är en stark församling för en så liten by och vi såg att det fanns ett större behov utanför den. Vi upplevde att detta var en del av Guds plan i fyrkanten, dit Boden, Luleå, Piteå och Älvsbyn räknas, säger Kenneth.

– Jag bar sedan trettio år på en längtan att hitta ett ställe där man kan prata om livet som det är. Där människor kan diskutera existentiella frågor i en avslappnad miljö tillsammans med undervisning, tillägger han.

En neutral plats med låga trösklar i en icke-kyrklig miljö. Den visionen såg han framför sig när ”Det goda samtalet” ägde rum för första gången i lokalen 2017.

– Vi behöver ha sådana platser. Människor drar sig för att komma till kyrkan, det är något som bjuder emot. Många känner att de inte passar in, säger Kenneth.

Samtalen har skapat många möten som har lett till att människor blivit lösta från saker de kört fast på i livet. Det har handlat om alkoholproblematik, psykisk ohälsa men även livets små ämnen.

– Jag och min församling får vara Guds redskap för att göra detta möjligt. Det känner jag en stor ödmjukhet inför, säger han.

Tanken att människor drar sig för att komma till kyrkan blev även startskottet för projektet Ignite Sverige som såg dagens ljus på våren 2019. Ignite betyder antända och är ett evenemang som syftar till att sprida Jesu kärlek och evangelium. Ett familjärt event med musik, föredrag, fika och mingel där barnen samtidigt har sitt eget evenemang med musik, dans och lek.

Mauritz menar att det lätt blir att människor känner att det finns en underliggande förväntan på hur de ska vara när de kommer till en kyrka. En felaktig tanke att kyrkan förväntar sig ett visst beteende som gör att människor inte vågar sig dit.

– Vi spånade vidare på hur man kommer ifrån det. Vi ska vara olika. Varje människa ska få vara den man är skapad till att vara och den Jesus tänkt att man ska vara. Det är grundtanken med båda satsningarna, säger han.

Med eventet vill man skapa samlingar där människor får lära känna varandra och etablera ”connectgrupper” i hemmet.

– Nya uttrycksformer kan man säga. Viktigast är att människor får träffas på ett annat sätt än vi gör i dag, säger han.  

Förhoppningen är att Ignite ska mynna ut i en ny församling i Piteå.

Roger och Lillian Lind är paret som funnits med i församlingens två satsningar sedan start. Båda har en bakgrund med alkoholproblematik. De tyckte att det var svårt att komma från ”den vanliga världen” och helt plötsligt kliva in i en kyrka.

– Jag trodde inte att jag kunde gå in för då skulle taket ramla ned i huvudet på mig. Jag var övertygad att prästen skulle se vilken hemsk människa jag var, säger Roger.

Lillian berättade för honom om ett litet ställe i Älvsbyn där man träffades, pratade och fikade.

– Det där med fika gillar ju jag, säger Roger och skrattar.

Regn, hagel och snöstorm. Inget stoppade Roger och Lillian eftersom torsdagarna blev heliga i ordets rätta bemärkelse för dem.

Sättet som Kenneth lade upp kvällarna på var ingen av dem van vid. För den som inte har den kristna tron med sig från uppväxten kan Bibeln och den kristna läran kännas svår att förstå, säger båda.

– Det vardagliga språket var enkelt att ta till sig. Kenneth lade upp det på ett sätt så att jag förstod, säger Lillian.

Med hjälp av gemenskapen på Storgatan kändes trösklarna in till kyrkan inte lika höga längre. Båda två berättar att svårigheten kring att förstå vad som sades i en predikan även skingrades.

– Det blev lättare att förstå när vi inte satt där med våra funderingar. Eftersom vi redan hade tagit upp det på en torsdag, säger Lillian.

– Sitter jag i en mindre grupp så vågar jag fråga och det känns inte dumt, flikar Roger in.

En fråga som kom upp under samtalen var dopet. Roger hade funderat mycket på detta och genom mötesplatsen på Storgatan blev det ett naturligt steg att ta för båda två. Paret döptes i kyrkan i Klöverträsk 2019. Det som grep tag mest i Roger var att han kunde lämna det gamla livet i dopvattnet.

– En skön känsla som jag ofta tänker tillbaka på med glädje. Faller jag tillbaka i gamla tankebanor fokuserar jag på det som hände i dopgraven, säger han.

Efter att ha gått på samlingarna på Storgatan varje torsdag och sedan på Ignite har paret bildat en egen hemgrupp.

– Vi är ett gäng som träffas hemma hos oss varannan vecka. Vi kör också på ett vardagligt upplägg, precis som vi fått ta del av, och delar med oss av det vi fått, säger Lillian.

Pandemin stoppade upp verksamheten i Ignite, men drömmen och ambitionen är att det ska ”antända” snart igen. Kenneths förhoppning är att fler vill sluta upp och hjälpa till med projektet. Människor som känner en kallelse för att göra detta.

– Herren har något nytt i åtanke för den här tiden efter pandemin, avslutar Marie Lundberg.