När Världen idag kommer till intervjutillfället efter att ha bett kårledaren Anita Allandotter samla ihop ”några personer”, möter elva vuxna plus åtta unga upp! En uppslutning som visar på kärleken till kyrkans gemenskap. Intervjugänget med olika bakgrunder och egenskaper ger en talande bild av församlingens mångfald.

Det hinner bli många skratt åt undertecknads insatser för att försöka ”samla” det samtal som engagerat drar i väg åt olika håll. I efterhand blir det ändå tydligt att allt som sägs har tre röda trådar: Bön, gemenskap och acceptans.

Frälsningsarmén i Örnsköldsvik huserar i ett centralt beläget enplanshus. Den ljusgrå kyrkan med rödmålad entré har blivit en viktig träffpunkt för många ensamma och utsatta i staden. Två dagar per vecka är soppköket öppet och tar emot 55-60 besökare. Och varje vecka delas 90 matkassar med skänkta varor ut till behövande.

– Hälften av soppköksbesökarna kommer numera från Ukraina. De är tacksammast av alla, säger Maud Granlöf.

Maud jobbar i soppköket. Kärleken till församlingen lyser om henne. Här vände Mauds eget liv från drogmissbruk till tro, hopp och mening. I ett års tid kom Maud till soppköket för att äta och uppleva värme och acceptans.

– Det var ingen som slog Bibeln i huvudet på en här. Och här pratade de kristna inte någon märklig ”kyrkiska”, skrattar Maud.

– Vi arbetar mycket socialt och med att bygga relationer, inflikar Henry.

– Det är Guds rike vi ska bygga; soppköket kanske inte ger så många nya medlemmar men de är ändå här.

– Och de kommer inte undan Guds ord helt. Vid alla verksamheter har vi andakt, ler soldaten Elin Grälls.

Maud, som nu är fanjunkare, nickar och fortsätter:

– Henry började fråga lite pockande: ”Ska du int’ bli kristen? Du lev’ ju som en.” Här accepteras man för den man är! Det är bra att vi är så olika i församlingen: från missbrukare och hemlösa till de som vuxit upp inom kyrkan.

Hos Frälsis i Örnsköldsvik får uttrycket ”salig blandning” ett ansikte: Från sargade och kantstötta människor till människor som levt ett helt liv inom kyrkan och haft välordnade ”Svenssonliv”. Intervju-elvan har alla olika bakgrund och sin egen väg till tro och kyrka.

– Jag växte upp i ett annat samfund men fick ingen personlig tro förrän här. Första besöket här kände jag en enorm glädje, som att komma hem, säger fanjunkare Michael Grälls.

Hans fru Elin hyllar det faktum att man får prova på de uppgifter man vill och att det är okej att misslyckas.

– Om man snubblar och faller är det okej, man får alltid uppmuntran.

– Det finns två ledarstilar: Den som säger ”du ska” och den som säger ”vill du prova det här?”, inflikar Henry.

– Vi har jobbat på att få alla frimodiga, konstaterar Anita.

– Ja, och att sänka tröskeln, tillägger medlemmen Jonas Lundqvist.

Den församling som för drygt tio år sedan var nära beslut om nedläggning, består i dag av 104 medlemmar, varav ett fyrtiotal är mest aktiva. Vissa engagerar sig i soppköket men kommer inte på gudstjänsterna. Man får hitta sin plats i sin takt.

Evangelina Bergh har varit biträdande kårledare i Örnsköldsvik i tre år. Hon berättar om familjeverksamheten Mätt och förlåten, ungdoms-Alpha och After church. Här finns ett kärngäng av unga som drar med sig kompisar till församlingen.

Nyligen anställdes en familjekonsulent på 50 procent för att jobba mer med barn och unga som rör sig i kyrkan. En som uppskattar de verksamheterna är Sandra Edström, sexbarnsmamma och medlem sedan tre år tillbaka.

– Jag hittade till kyrkan tack vare en fin och omtänksam granne som bjöd in mig hit när jag var i en livskris. Barnen tyckte det var jätteroligt här. De känner sig som hemma och det finns alltid stöd att få, säger Sandra och berättar att det kan vara 20 barn i kyrkan.

En kyrka med liv i stället för en nedlagd församling: Hur gick det till?

2011 kom makarna Anita Allandotter och Henry Lindell till församlingen. På papperet fanns då 30 medlemmar, varav runt tio aktiva. Församlingen präglades av bön men växte inte.

– Då började vi be: ”Gud visa vad du vill att vi ska göra”,säger Henry.

– Det blev bland annat en tältkampanj för att synas. Och på somrarna hade vi konferenser på EFS sommargård, berättar Anita.

Henry nämner att man tidigare haft ett lotteri och att nästan vem som helst fick spela i kyrkan, även dansband.

– Men vi bestämde att allt ska handla om Jesus. De som spelar ska mena det de sjunger. Och så ville vi inte gynna spelmissbruk, så vi tog bort lotteriet och bestämde oss för att hitta nya sätt.

När andra i rummet lyfter Anitas och Henrys roll i förändringen, är paret snabba med att säga att det har varit ett lagarbete.

– Och vi har även fått jättemycket hjälp av andra församlingar, betonar Anita.

– När vi drog i gång med bland annat Alpha frågade andra församlingar om vi behövde hjälp.

– Men du och Henry är bra på att bygga, tycker Jonas.

– Ni kan sammanfattas som pionjärer, säger Evangelina.

Både Anita, Henry och Evangelina har fått nya tjänster. De nya kårledarna i Örnsköldsvik, Carina och Robert Lindgren, har under en tidigare period varit delaktiga i församlingsutvecklingen som kadett respektive lovsångsledare.

– Vi har ägnat oss mycket åt relationsbygge. Nu är tiden mogen för annat. Henry och jag är mer uppstartare än förvaltare, Evan­gelina blev början till struktur och nu när det är ett större gäng i kyrkan är det tid att vårda. Carina och Robert kommer att passar bra in, ler Anita.

– Nu händer mycket. Att strukturera blir utmaningen och nyckeln framöver, tror Evangelina och fortsätter:

– Det är enkelt att säga att vi vill växa, men för att kunna göra det behöver vi ha struktur för att kunna ta emot och få nya ledare att växa. Vår ledarskapsutbildning leder till mer ansvar och ibland även anställning. Nu har vi nått en viss nivå, men det behöver komma till något mer för att ta det vidare, säger Evangelina, som tror på tajmingen.

– Ledarbytet blir intressant. Alla ledare har olika gåvor, konstaterar Michael.

Så vad är församlingens framtidsvision?

– Att vi ska växa i både antal och gåvor och bli starkare tillsammans, svarar Michael.

– Få fler aktiva till allt som händer i kyrkan, fler involverade, bli ett större kärngäng, säger Maud.

– Utveckla Zoombönen som inte har någon geografisk begränsning, hoppas Elin.

– Bygga vidare på vårt tempel, sammanfattar Anita.

En sak står klar: I Frälsningsarmén i Örnsköldsvik finns en salig blandning människor som vill både bygga och vårda.