– Vi önskar att Saron ska få vara en räddningsstation för människorna här, säger Klas-Gunnar.
Vi möts i kapellet som bär namnet Saron, tidigare ägt av en EFK-församling, men utflyttning och åldrande medlemmar gjorde det svårt att fortsätta. Ansvaret lades på Pingstkyrkan i grannkommunen Kalix.
Överkalix är en av Sveriges minsta kommuner, bara drygt 3 000 invånare, men brottas med samma problem som större kommuner. Det märkte Klas-Gunnar när han kom till centralorten, vackert belägen vid Kalixälven.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
Klas-Gunnar är född i byn Lycksaberg, några mil från Lycksele, en klassisk väckelsebygd.
Tidigt upplevde han kallelsen till tjänst och kom till Tornedalen. Han gifte sig med Mary med vilken han fick åtta pojkar och en flicka.
Detta och det faktum att de bott utomlands har inneburit att familjen blivit internationell genom ingifte.
Efter att ha arbetat många år i Bolivia kom Klas-Gunnar som 70-åring tillbaka till Sverige.
– Jag började arbeta i skogen vilket var en kontrast mot livet i Bolivia.
Klas-Gunnar kände sig inte alls mogen för en pensionärstillvaro. Han ville hellre tillbaka till Bolivia.
– Men några sådana möjligheter öppnade sig inte.
Hustrun Mary dog 2011, men ett par år senare träffade han Ingrid som nu är hans ledsagarinna i livet.
De bad om ledning och hjälp för nya steg, fortfarande med Bolivia högst upp på önskelistan.
En dag fick han telefonsamtal från en pastor i Kalix som undrade om han kunde tänka sig att flytta till Överkalix och bo och sköta om kapellet, och dessutom hjälpa till att få liv i den tynande verksamheten.
För att få visshet om det hela bad de om ett tecken, och det skulle vara ett ”svårt” tecken.
– Vi var i Västerås hos en av sönerna, och bad att om någon där nämner Överkalix, då vet vi att det är dit vi ska.
– När jag en morgon lyssnade på Andliga sånger i P2 var den första inringaren från Överkalix! Vi kokade kaffe och bestämde oss för att åka dit.
Sagt och gjort. De bodde i kapellet i fyra år innan de flyttade till en lägenhet.
Den församling de kom till bestod av en handfull, till åren komna, medlemmar.
Men 2015 kom 260 flyktingar till kommunen, vilket fick Klas-Gunnar och Ingrid att kontakta ett studieförbund och erbjuda sina tjänster för språkträning.
– Vi fick döpa en del av dessa, men de flesta har flyttat till andra kommuner.
Men mötet med dessa gjorde något med Klas-Gunnar och Ingrid. De greps av en allt starkare längtan att få skapa kontakter med det omgivande samhället.
Genom goda vänner fick de inspiration att tänka på nya sätt att nå ut till folk.
De började göra mer för att bli mer synliga i samhället. Väder och vind spelade ingen roll. De bjöd på kaffe utanför affärerna i centrum, delade ut traktater och inbjöd till gemenskap och samtal.
– Och vi bad. Men kanske lite fel. I stället för att be Gud om kontakter borde vi ha bett ”Gud, fräls människor”.
Men Gud svarade på båda bönerna.
En kvinna som själv hade svårt att komma igenom till frälsning, blev ändå redskap till att skapa nya kontakter: människor i utanförskap, i missbruk och andra problem.
De har också fått se människor som blivit förvandlade, låtit döpa sig, blivit andedöpta och till och med kunnat bli ledare för andra.
Vid bordet i kapellet, som mer påminner om ett café, sitter några av dessa: Peter, Annelie och Jerry. (Läs mer om Peter och Annelie här)
Klas-Gunnar utstrålar entusiasm när han berättar om församlingens verksamhet.
Mycket handlar om bön. Som att de måndag till fredag har en timmes telefonbön med deltagare från olika håll.
Tisdagar är det bön och bibelstudium och fredag ”Allträffen”, en samling med samtal, gemenskap och sång. Söndagseftermiddagarna inbjuder de till Café Saron.
– Men nu ser vi fram mot sommaren. Då arrangerar kommunen en dansbandsvecka och vill att vi ska vara med på ett hörn. Inte illa för att vara en S-styrd kommun, säger Klas-Gunnar.
De kommer att ha en husvagn på plats där de erbjuder förbön och rådgivning i olika frågor.
– Vi ska också ha tältmöten. Fast vi ska inte kalla det tältmöten, vi ska hitta ett bättre namn. Talare från andra håll kommer att tala i aktuella frågor, det kan handla om psykisk ohälsa eller andra aktuella teman.
– Det är så underbart att få vara med om allt detta, utbrister Klas-Gunnar innan det blir dags att avsluta kvällen med kaffe och tårta.
Det är lätt att tro honom. Han utstrålar energi, livsglädje och framtidstro. Fast han medger ändå att han, trots avsaknad av gråa hår, inte längre är den yngste och att de räknar med att dra vidare.
– Men vem kommer hit och tar över?