Predikanterna Bengt Wedemalm och Tor Holmgren är nyss hemkomna från en konferens i Albanien, där de deltagit i 30-årsjubiléet av evangeliets intåg i landet. Världen idag träffar dem för att höra hur allt började, och hur landet utvecklats.
1967 utropades Albanien till världens första ateistiska stat. Kyrkor och moskéer stängdes ner och byggdes om till idrottshallar. De enda bilarna på gatorna var statsägda, och människor gick klädda i likadana kläder.
– Präster avrättades eller sattes i omskolningsläger. Invånarna var till och med tvungna att ha visum för att besöka en annan stad. Det var som om en mur fanns runt landet, säger Bengt.
– Ja, det var som världens största fängelse, flikar Tor in.
För Bengts del började allt när han 1983 tillsammans med sin fru, Vivianne, gick en missionsskola i Stockholm. Betoningen för studierna låg på världens onådda folkgrupper, och under en lektion etsade sig följande mening fast: ”Om du kan nå Albanien med evangeliet, då är allt annat möjligt.”
1990 var Bengt med på en kommunistisk studieresa till Albanien tillsammans med sin vän Micael Lundin. Albanien var då stängt för utlänningar, så att spela kommunist var i princip det enda sättet att ta sig in.
– Det var väldigt speciellt. Albanska kommunistpartiet var det värsta av alla. De ville inte ha kontakt med Kina och Ryssland, eftersom de ansåg att länderna kompromissade med det kommunistiska budskapet, minns Bengt.
Micael och Bengt lyckades få en egen dag i Tirana, utan guider som rapporterade vad de gjorde. Där de fick möjlighet att bland annat vittna för ungdomar vid universitetet.
Ett år senare upplevde Bengt hur Gud manade honom att ställa in sin planerade resa till Uzbekistan och i stället resa till Albanien. Han gjorde så, men berättade inte för någon om resan.
– När jag var på hotellrummet hörde jag hur den helige Ande tydligt sade att jag skulle ta på mig min finaste kostym och åka till parlamentshuset i Tirana. Det var som om jag ikläddes kraft, berättar han.
Bengt tog sig till parlamentet och begärde att få prata med den högste ministern. Fem minuter senare satt han på dennes kontor och talade med honom om Gud. Ministern blev tårögd och sade: ”Jag gillar det du säger och jag ska hjälpa dig.”
– Jag sade: ”Ge mig landets två största fotbollsarenor för att ha en Jesusfestival. Jag vill inte betala något över huvud taget, och ingen får begära inträde av deltagarna”, berättar Bengt.
Ministern gick med på allt.
– Det var övernaturligt, säger Bengt.
Väl tillbaka i hemstaden Uppsala berättade Bengt för sin dåvarande pastor, Livets Ords Ulf Ekman, att han varit i Albanien.
– Ulf blev eld och lågor, minns Bengt.
Det resulterade i en resa till Albanien med bland andra Ulf Ekman och en stor kör från Livets Ord. Med på resan fanns även Carola Häggkvist, som just det året vunnit Eurovision Song Contest.
– Albanerna visste inte vem någon av oss var. Det fanns en hunger efter Jesus, och det var Jesus som presenterades, berättar Bengt.
En affisch hade tryckts upp med en bild på ett stort guldkors mot blå bakgrund. Den sattes upp över hela staden.
– Korset var en förbjuden symbol, men nu fanns det en sådan hunger att folk tog ner affischer och satte upp dem hemma på väggen som tavlor.
Konferensen kom att direktsändas på nationell tv, som vid denna tid endast sände fyra timmar totalt om dygnet. Bengt minns att den albanske presidenten ringde och försökte avbryta sändningen, men tv-chefen vägrade.
– Andra kvällen blev det nästan upplopp när 20 000 människor gick längs boulevarden och skrek ”Halleluja”, fortsätter Bengt.
– Egentligen blev detta en början till revolution, det går inte att säga något annat. Ulf Ekman hade fått tilltalet, ”Crack the nation open for the Gospel” [ung: Bryt upp landet för evangeliet; reds anm] och det var det som hände – även om vårt syfte inte på något sätt var politiskt.
Det var helt enkelt rätt tid för evangelium till Albanien, menar Bengt, som fick ett bibelord på det av Gud: ”Det är inte de snabba som vinner loppet eller hjältarna som vinner striden. Det är inte de visa som får bröd, de kloka som får rikedom eller de kunniga som får uppskattning. Allt beror på tid och tillfälle” (Pred 9:11).
Mirakler började ske i landet, och en tid senare tömdes två sjukhus när folk från församlingen gick dit och bad för de sjuka. Missionärer reste in i landet från olika håll, bland annat de svenska missionärerna Dan och Anna Lindau.
Det blev även en del stridigheter med muslimer, och flera missionärer blev utsatta för mordförsök.
– Omvälvning och religionsfrihet kom, säger Bengt.
I år, 30 år efter den första resan, samlades pastorer och ledare från hela landet till en jubileumskonferens.
– Antalet deltagare var på grund av pandemin 350–400, men 12 000 följde konferensen online, de flesta av dem knutna till nätverket Gospel of Christ Church, berättar Bengt.
– Alla vill starta nya församlingar, men alla har inte fått med sig det karismatiska ännu. Därför var det väldigt roligt att se hur 60–70 personer tog emot Andens dop.
Det numera ledande pastorsparet i nätverket, Akil och Lindita Pano, var bland de första som blev frälsta i arbetet.
– De är väldigt brinnande och vinner många människor. Just nu bygger deras församling två nya kyrkor i Tirana, en stad som de senaste 15 åren haft en befolkningstillväxt från 300 000 till 1,5 miljoner.
Bengt fick vid besöket även medverka i den mest populära talkshowen på Top Channel, Albaniens största privata tv-kanal. Det blev stort gensvar.
– Programledarna ställde bra frågor och evangeliet predikades i tv. Det var mäktigt, säger Tor.
Både Tor och Bengt menar att läget är relativt lugnt i Albanien i dag jämfört med kaoset för 30 år sedan. Däremot har landet stora problem med kriminalitet och maffia. Många albaner har flytt landet på grund av dålig ekonomi och brist på arbete.
– Trafficking har de i stort sett lyckats stävja, men korruptionen är total, säger Bengt.
Tor fortsätter:
– Vi har under flera år rest på konferenser och möten, men just det här tuffa året har Gud öppnat många dörrar till väldigt specifika situationer, som nu i Albanien.
– I Europa generellt, finns det ett rop och en hunger bland unga pastorer. De vill ha andliga fäder och förebilder som står fast vid evangeliet och ger konkreta exempel på ett liv i tro. De behöver någon som kan peka på vad Gud faktiskt gjort, att evangeliet är en verklighet i dag.
– Evangelium får inte ändras, även om vi människor förändras, avslutar han.