Med jämna mellanrum blossar debatterna om dödshjälp upp i Sverige. Starka röster inom Statens medicinsk-etiska råd (Smer) exempelvis, som läkaren och politikern Barbro Westerholm, har förespråkat rätten till dödshjälp.

Under den senaste tiden har frågan åter kommit upp på den mediala agendan. Regeringen har dock meddelat att någon utredning om dödshjälp inte kommer att tillsättas. Det är en sådan förespråkarna nu vill få till stånd.

Vad som gör att dagens dödshjälpsdebatt skiljer sig från tidigare är sammanhanget. Vi genomlever just nu en turbulent samhällsutveckling. En av ingredienserna i den är ökande målkonflikter i välfärden. Det är ett samhälle med en människosyn i förändring.

Även om Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg inte hade dödshjälpsfrågan i åtanke när hon intervjuades i Sveriges radios söndagsintervju nyligen (18 september), tydliggör hon målkonflikterna när hon menade att äldre nu kan komma att få göra avkall på sin välfärd. Här görs en prioritering: de unga och aktiva framför de gamla. Oavsett vilka de är som ska placeras in i gruppen "värda att satsa på", är det ett skrämmande perspektiv.

Vi kommer se mer av sådana utspel om målkonflikter, om vilka som ska räknas och vilka som anses vara skyldiga att sänka sin livskvalitet. I det finns en människosyn, en syn på åldrande, sjukdom och skörhet. I stället för att se svaghet som en del av det mänskliga livet blir det något som får människan att förlora sitt värde. Vi behöver nu vara oerhört uppmärksamma på vad som sker med människosynen i vårt samhälle.

I länder med dödshjälp vittnar människor just om att de gör andra och samhället en tjänst genom att dö, då de inte längre kommer att ligga anhöriga eller välfärdssystemet till last. De som förespråkar dödshjälp bortser ofta ifrån de etiska problem det inneburit och skapat överallt där dödshjälp är tillåtet. Förespråkarna har ofta ett strikt individualistiskt perspektiv och har svårt att lyfta blicken, för att se vad det skulle betyda för samhället som helhet om läkares uppgift var att ta livet av människor.

Inte sällan är ställningstagandena för dödshjälp baserade på egna traumatiska upplevelser av att stå nära en döende anhörig som lider. Jag har den djupaste respekt för dessa svåra erfarenheter, och jag har dem själv. Jag har följt båda mina föräldrar genom svåra cancersjukdomar och ett stort lidande som ledde till döden. Och jag har begravt dem båda.

Mina erfarenheter har inte fått mig att ändra min syn på dödshjälp, även om det fanns stunder då jag önskade döden. Jag ser det som en omöjlig utväg för ett samhälle, både etiskt men också utifrån samtal med många anhöriga i mitt arbete som präst. Det går inte att systemsätta dödshjälp, det har inte fungerat etiskt tillfredställande någonstans.

Den döende kan ena dagen, eller stunden, vilja dö för att i nästa ögonblick vilja livet mer än något annat. Om så bara för några timmar till. Att få munnen baddad med vatten kan vara livskvalitet. En sked soppa, som just den dagen slinker ned, kan vara guldkant. Det är så livet och döendet kan se ut.

Det finns också en uppfattning om att inget kan gå fel när man får en tablett eller en spruta för att försvinna från jordelivet. Men så är det inte. Det är inte enkelt att dö. Med den vissheten behöver vi människor lära oss att leva.

I dag kan vården ge patienten terminal sedering, vilket innebär att hon eller han sover in i döden. Men garantier för en smärtfri död kan aldrig lämnas, även om den palliativa lindring som finns oftast är god och fungerande. Även med den insikten behöver vi människor leva.

Att kräva att läkare ska ge dödshjälp är ett orimligt krav på en annan människa, förutom att det strider mot läkarens uppgift. Jag har rätt till lindring, men jag kan inte begära att andra människor ska avsluta mitt liv åt mig. De flesta av oss är rädda för döendet. Låt oss tala mer med varandra och som samhälle om den rädslan och om döendet.