Samhället förändras och vi som kyrka behöver följa med och leva upp till de behov som människor har i dag – vi behöver tolka Bibelns ord så det passar för den här tiden. Det är en uppfattning man hör allt oftare.

I kyrkan möter vi människor som älskar Jesus, lovsången och gemenskapen, men som har svårt att ta till sig Bibelns anspråk på att vara en helig auktoritet. Bibelns ord blir då i stället förhandlingsbart. Att påstå att det finns en tydlig sanning, baserad på Bibeln som vi måste böja oss under, blir svår att försvara då vi även i kyrkan har vant oss vid tanken och uttrycket att ”allt är relativt”.

Denna falska tanke som slagit rot är en grundbult för postmodernismen, som lär oss att ”det som är sant för dig behöver nödvändigtvis inte vara sant för mig”. Hela tilltron till att Bibelns ord är Ordet från Gud börjar falla sönder när man tar in tanken att ”allt är relativt”.

Relativism är en filosofisk ståndpunkt enligt vilken uppfattningar och teorier kan vara sanna endast i en sorts lokal eller begränsad mening. Enligt relativismen finns alltså ingen absolut sanning.

Att sätta detta i relation till Jesu totala sanningsanspråk blir då utmanande. Jesu ord: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6) lämnar inget utrymme för alternativa lösningar eller vägar. ”Jag är” är ett av Guds namn och ett tydligt anspråkstagande av en fast övertygelse om att ”något är” – inte ”kanske”, ”det beror på” eller ”vad tycker ni?”.

Genom hela historien har troheten till Bibelns ord varit under press. Kyrkan har haft perioder då man har tappat bort kärleken och respekten till Ordet. Makt, politik och tidsanda har till synes tagit över. Men Gud låter sig inte besegras. Tider av omvändelse har återuppväckt kärleken och tron till Bibelns ord i människors liv. Vi kan läsa i kyrkohistorien om hur Kyrkan rest sig och vunnit ny mark.

Sverige var under 1800-talet ett land till stora delar bortvänt från Gud. Tron och kyrkan var mer ett måste än en personlig upplevelse av Jesus. Missionärer kom till Sverige från England och beskrev det som att komma till syndens näste. Men i allt detta började Guds kärleksfulla Ande röra sig och beröra människor. Sverige reste sig och blev ett missionssändande land. Handlingskraftiga ledare tog initiativ och samhället berördes.

Troheten till Guds ord gav övertygelsen, tron och handlingskraften att göra det till synes omöjliga, både här och utöver världen.

Guds ord som den högsta auktoritet har genom historien alltid varit ett hot mot makten. Är det inte det vi ser i vårt samhälle i dag? ”Säg inget om Guds skapelseordning i skolan, då är du ute.” ”Säg inget opassande om vad Bibeln säger om hbtq, då är du ute.”

Påminner inte dagens situation om kyrkans historia? Vi förvaltar vad tidigare generationer byggde upp och betalade ett högt pris för mer än vi bryter ny mark. Tydligt ledarskap och utrymme för tjänstegåvorna har bytts mot ett kollektivt ledarskap där politik och demokrati får större plats än Guds tilltal. Försiktighetsprincipen blir viktigare än vår övertygelse.

Kan vår rädsla att inte bli accepterade, att bli förlöjligade och förföljda vara ett resultat av att tilltron och övertygelsen till Guds ord har försvagats? Har relativismens tanke slagit rot så att vi tappat tilltron till Guds ord och den förvandlande kraft den för med sig? Om allt är relativt, hur gör vi då med ordet om Jesu återkomst och att vi alla en dag ska stå inför Gud och göra räkenskap?

Tron är byggd på kärleken till Guds ord. En kärlek som gör mig redo att ge upp mitt eget för något större, betala ett pris som är svårt att beräkna följderna av. Tron kan förflytta berg, se det osynliga och göra det omöjliga. Men tro stavas risk.

Jag tror att Jesus kan beröra Sverige och kärleken till Guds ord kommer att väckas till liv igen. Låt oss bevara fokus på det centrala i evangeliet. ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).