Nyheten om att Ulf Ekman blir katolik har naturligt nog fått stor uppmärksamhet den sista tiden.
De har nog varit intressant för katoliker att höra vad protestanter i Skandinavien tänker om dem. Många har använt starka och känsloladdade ord för att beskriva sina reaktioner på den karismatiske ledarens konvertering.
Men har vi varit för snabba med våra slutsatser?

År 1936 valdes David du Plessis till ledare för Apostolic Faith Mission i Sydafrika. Samma år kom Smith Wiggelsworth och profeterade över honom. Det skulle komma en väckelse med en andeutgjutelse utan motstycke i de historiska kyrkorna och du Plessis skulle få vara ett centralt redskap i väckelsen.
Så blev det. Men det skulle stå honom dyrt, åtminstone vad gäller hans anseende bland världens pingstvänner. David du Plessis flyttade till Amerika och blev förkunnare i Assemblies of God. När dörrarna öppnade sig på vid gavel in i Katolska kyrkan blev otaliga människor döpta i den helige Ande.
Du Plessis blev känd över hela världen som "Mr Pingst". Samtidigt blev han fråntagen sin ordination från världens största pingströrelse. Han rörde sig i kretsar som en god pingstvän inte borde befinna sig i.
Ulf Ekman har lämnat stafettpinnen vidare till Joakim Lundqvist efter 30 år som herde för Livets ord i Uppsala. Det är inte onaturligt vid en ålder av 63 år. Inte många har varit så överlåtna så länge till en församling. Dessutom har han gått i pension.
Frågan är vad en sådan kapacitet ska göra de kommande 20–30 åren, om hälsan består och Herren dröjer?

Kan det vara så att Herren tänker annorlunda än oss? Han har en kropp. Med många lemmar. Jesus älskar sin brud!
Det finns definitivt stora teologiska skillnader mellan oss, men det är tron som är definierad genom den apostoliska och nicenska trosbekännelsen som har varit en "grundläggande sammanfattning av vår gemensamma tro" genom århundraden för alla kristna.
De teologiska frågorna är inte oproblematiska, men törs vi tänka tanken att Gud rätt och slätt kallar den här mannen till att vara en välsignelse för en annan del av sin lekamen, i livets nästa fas?

Ulf Ekman sätter ord på att beslutet har varit svårt.
Han uttrycker att han och Birgitta "inte tror att allt är fantastiskt och felfritt i den Katolska kyrkan, och att den, som oss själva, har en mänsklig sida med ofullkomligheter och svagheter". De säger också att "vi har hört Jesu röst och fått följa honom i denna trosvandring ut på vattnet där han sagt sitt 'kom' till oss". En trosvandring ut på vattnet.
Det låter omisskännligt som Ulf Ekman, som också poängterar att detta är deras personliga kallelse. Är det inte så att när Gud kallar, så har vi också en sak att göra: Att lyda? Trots de omkostnader som måste åtfölja.
Jag försöker inte att bagatellisera teologiska skillnader, men tänk om Herren, efter att Ulf Ekman har avslutat ett kapitel i sin tjänst, nu sänder honom till nya fält? Vad kan hans tjänst betyda för 120 miljoner karismatiska katoliker? Vad är konsekvenserna av denna lydnad? Det vet bara Herren.
Kanske vet också vi andra lite mer om 20-30 år.

Det är få saker som får känslorna att blossa så kraftigt bland protestantiska kristna som den katolska kyrkan.
För 40 år sedan fick Arild Edvardsen, för övrigt en vän till David du Plessis, märka detta när han öppnade talarstolen för karismatiska katoliker. Var det droppen som fick bägaren att rinna över? Pingstväckelsen i Norge var nära en splittring.
Ulf Ekmans väg är avsevärt mer radikal. Han blir en av dem. Han som kunde leva gott resten av livet buren på framgångens vingar och internationellt erkännande, måste igen tåla nya stormkast.
Petrus blev ombedd att gå till hedningarna med evangeliet. Först nekade han. Så gick han. Jerusalem blev rasande. Hur kunde han? Fruktan talade. Och med det kom erkännandet.
Frågan är om Ulf Ekman någonsin kommer att få ett erkännande för sitt val, på denna sidan evigheten.

Stephan Christiansen

Artikeln har tidigare publicerats i den norska tidningen Korsets Seier den 28 mars 2014.