”Jesus älskar dig precis som du är”. Detta, och liknande budskap om Guds kärlek hör vi nästan varje söndag i våra kyrkor. Evangeliet har kommit att bli ett budskap som nästan enbart handlar om att Gud ser och bekräftar människan. Problemet med detta är i första hand det som inte sägs, nämligen att Guds kärlek aldrig kan bli en frälsande kärlek med mindre än att vi omvänder oss från vår synd.

Nästan ingen förkunnelse i våra kyrkor handlar om omvändelse från synd. Jo, ibland nämns ordet ”omvändelse”. Och ibland talar vi om ”synd” i största allmänhet. Men Jesus, Johannes döparen och alla profeter i GT talade inte om ”synd” i största allmänhet. De specificerade synden hos det folk de talade till.

I Bergspredikan talade Jesus till folket och gång på gång sade han:”Ni har hört att det blivit sagt, men jag säger er”, och avslöjade därmed bekväma och populära försvarsmekanismer som på finurliga sätt fick folk att åsidosätta Guds bud. Man hade tagit bort sältan och udden i Guds Ord, och anpassat Guds bud så att de inte längre skapade dåligt samvete.

Men Jesus lyfte fram lagens verkliga mening när han sade att vi ska älska våra fiender, inte ha begär till vår nästas make/maka, och inte hata, inte vara ekonomiskt självcentrerade och vara sanningsenliga med våra ord.

Jesus är full av nåd, men han talar också sanning om synd. Som till den rike mannen som måste omvända sig från sin girighet (Mark 10). Eller äktenskapsbryterskan till vilken han säger:”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer” (Joh 8:11). Eller till en man som varit sjuk i 38 år: ”Du har blivit frisk. Synda inte mer så att det inte händer dig något värre.” (Joh 5:14). Enligt Jesus är synd något som kan leda till något som är mycket värre än att vara förlamad i 38 år. Är det – handen på hjärtat – så vi i dag ser på synd i våra kyrkor?

Johannes döparens främsta uppgift var att mana till omvändelse från synd – just som en förberedelse för Messias. Han specificerade vad omvändelse innebar för vanligt folk, för tullindrivare, för soldater och för makthavare som Herodes. Han manade:”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen!”

Det är samma sak med profeterna i GT. Gång på gång är budskapet att omvändelse är nödvändigt för att domen inte ska bli en verklighet. Gud säger till och med att inget kommer att hjälpa om folket inte omvänder sig; inte bön, inte fasta, inte offer, inte heller förbön från självaste Mose eller Samuel. Allt detta är lönlöst utan omvändelse!  (se Jeremia kap 14–15).

Tillämpat på i dag tror jag vi kan säga att utan omvändelse är all vår lovsång, alla våra bönemöten, alla nådegåvor, all Israelvänlighet, all diakoni, all aktivism, all apologetik och all vår verksamhet i stort sett utan värde. Inget av detta står i motsats till omvändelse, och många av dessa verksamheter kan gagna omvändelse. Men om vi inte omvänder oss från synd, utan fortsätter att leva ljumma kristna liv, där vi tror att Guds helige Ande kan dela boning med medveten och frivillig synd, ja, då bedrar vi oss – hur mycket ärligt menad fromhet eller god verksamhet vi än må ha.

Därför vill jag fråga oss kristna i Sverige, och då i synnerhet våra kristna ledare: När ska vi börja tala om att var fjärde människa dödas redan i moderlivet? När ska vi börja undervisa om äktenskap och skilsmässa? När ska vi predika om den radikala ekonomiska generositet Jesus förordar? När ska vi upphöra att gå på tå runt frågor som anses kontroversiella i vår kultur, men som utifrån all rimlig bibelläsning är centrala för Gud? Är inte de ofödda ”Jesu minsta”? Är äktenskapet inte heligt? Äger inte Jesus oss – inklusive våra pengar – i och med att vi är”köpta och betalningen är given?”

Vissa säger att de ”bara vill predika Jesus”. Det låter fint. Men det är omöjligt att ”predika Jesus” om man samtidigt vägrar att predika om sådant som Jesus skulle ha predikat, om han gick omkring på våra gator och torg i Sverige i dag. Jesus undervisade om äktenskapet så att till och med lärjungarna tyckte att det lät strängt. Men vi vill inte uppröra någon. Det finns ju så många i församlingen som är skilda och som kan ta illa vid sig.

Faktum är att de flesta kristna ledare väljer att ha lugn och ro i sin församling framför att predika Guds hjärta om centrala ämnen som vi människor tycker är alltför jobbiga och känsliga. Men följden blir att vi inte omvänder oss från vår kulturs synder. I stället har vi aborter och skilsmässor mitt i våra församlingar. Men vi låtsas om som att allt är bra. Frågan är om Gud ens lyssnar på våra böner. Hjälper det att fasta? Hjälper förbön och nådegåvor, om vi vägrar att förkunna Guds hjärta i de områden där ondskan går bärsärkagång i vår kultur och i våra församlingar? Ska vi vakna frivilligt och vända om, eller ska vi väckas av att domen drabbar oss?