Jag är tacksam och rörd över den massiva respons jag fått efter mina uttalanden på Europakonferensens fredagskväll, där den överväldigande majoriteten har uttryckt stor glädje och tacksamhet.
Jag visste naturligtvis redan innan att det också skulle komma mer negativa reaktioner. De flesta av dessa har antingen menat att en pastor inte bör prata politik i predikstolen överhuvudtaget, eller undrat varför jag inte nämnde andra partier med problematiska ideologier.
Jag berör ytterst sällan politik i mina budskap, men tror tveklöst att det är en andlig ledares ansvar, en del av herdefunktionen, att varna för negativa trender och tendenser i samhälle och politik (utan att försöka tala om för folk vilket parti de ska rösta på).
Om en pastor inte borde prata politik, borde pastor Martin Luther King Jr ha tigit om rassegregationen i USA, prästen Dietrich Bonhoeffer skulle inte ha predikat mot den nationalsocialistiska politiken i Tyskland på 30-talet, biskop Janani Luwum borde inte ha konfronterat Idi Amin’s politik i Uganda, och prästen Oscar Romero skulle ha varit tyst om överhetens utsugande av den fattiga befolkningen i El Salvador.
Det finns absolut fler partier med problematiska ideologier, men eftersom jag inte ville ge mer än några minuter av min predikan åt detta valde jag att fokusera på sittande regering och dess socialdemokratiska ledning, samt på Sverigedemokraterna utifrån deras stora popularitet just nu, och det faktum att många kristna attraheras av dem.
Jag bemöter gärna den kritik Lars Enarson framför i gårdagens debattartikel, tyvärr skriven med onödig aggressivitet – jag kallas både bedräglig, ohederlig, demagogisk, populistisk, ansvarslös och omogen. Käre Lars, kan vi inte i stället bara konstatera att vi är två bröder i Herren som har olika åsikter, och sedan försöka föra ett konstruktivt samtal i god och respektfull ton?
Lars fastslår att det inte är nationalismen som är den stora faran idag. Det har jag heller inte påstått. Men det är skillnad mellan sund och exklusiv nationalism – en skillnad som i SD:s fall går tillbaka till en grundsyn på människan som inte stämmer överens med den kristna.
Kärnan i den judiskt-kristna människosynen är att alla människor är skapade till Guds avbild. Helt oavsett ålder, etnicitet, religion, hälsotillstånd eller social status, bär vi exakt samma värde i Guds ögon.
Denna grundsyn gör den kristna tron globalt solidarisk till sin natur. När en människa lider nöd – oavsett vem, oavsett var – är vi kallade att göra vad vi kan för att hjälpa och underlätta.
Det SD står för kan snarare beskrivas som nationalistisk solidaritet – tanken om att den egna gruppen, nationen, etniciteten är lite mer värd och förtjänar större privilegier än andra. Utifrån detta blir det till exempel viktigt att vara noggrann med vilka som är ”riktiga” svenskar och inte (Björn Söders uttalande).
I SD:s partiprogram (kapitel 2, sidan 8) står: ”Det finns en nedärvd essens hos varje människa… Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och andra är unikt för vissa grupper av människor…”
Det är ingen tvekan om att detta tal om en ’essens’ som ’kan vara unik för vissa grupper’ öppnar för att dela in människor i ’vi och dem’, och för skapandet av ett samhälle där vissa är lägre och andra högre stående än andra – exakt samma tankegångar som började frodas i Tyskland på 30-talet, och vars konsekvens vi känner till.
Lars menar att judarna inte flyr Sverige på grund av SD. Det skulle de däremot tvingas göra om partiet fick igenom sitt förbud för import av kosherslaktat kött, och mot omskärelse av judiska pojkar (något Åkessson benämner som ’stympning’). Samma sorts lagstiftning dök upp i det unga Nazityskland, som ett första steg i processen att göra landet obeboeligt för judar. Jag har svårt att förstå att en Israelvän som Enarson inte reagerar över detta.
Att sedan kalla flyktingvågen för ”invandringen av hundratusentals våldsbejakande antisemiter” är en helt ofattbart grov generalisering – ett slag i ansiktet på alla dem av flyktingarna som var genuint nödlidande, fann en fristad i vårt land och nu önskar integreras i det. I vår församling har vi också sett flera hundra av dem komma till tro på Jesus. Problem har kommit med invandrarna, men invandrarna ÄR inte problemet.
Slutligen måste det sägas att det finns en risk för andligt maktmissbruk när en kristen ledare öppet hävdar att ett visst politiskt parti är det enda alternativet för Sverige med argumentet att han fått detta som ett ’tilltal från’Gud’’, eller säger att den som gör en annan bedömning saknar ’profetisk klarsyn’. Detta är bara ett tråkigt sätt att låsa positioner, förminska meningsmotståndare och undvika ett öppet samtal.
Med detta sagt vill jag till sist önska Lars Enarson Guds rika välsignelse.