Kärnan i kristen etik är en princip om respekt för alla människors lika värdighet. Alla är skapade till Guds avbild, oavsett ras, kön, nationalitet eller social ställning. Varje form av rasism strider därför mot kristen etik. Det gäller även antisemitism, islamofobi och diskriminering av afrosvenskar.

Som kristen etiker har jag därför i hela mitt liv varit stark motståndare till varje form av antisemitism. I min och Sigbert Axelsons bok Palestinafrågan och den kristna opinionen (1972) ger vi en ingående kritik av kristen antisemitism, bland annat den som möter hos Martin Luther (sid 85–97).

Johan Sundeen stöder sig på Henrik Bachners doktorsavhandling. Denne skriver att vår uppfattning innebar ”ett långtgående försvar för grov antisemitisk propaganda”. Men denna beskrivning av vår ståndpunkt är helt felaktig. Påståendet blir inte sannare för att det återfinns i en doktorsavhandling. Jag har aldrig någonsin försvarat antisemitism.

Däremot har jag riktat kritik mot sionismen som ideologi. Denna utvecklades av Theodor Herzl och gav kraft åt kravet på ”ett land utan folk åt ett folk utan land”. Med rätta hävdade sionismen att det judiska folket bör få ett hem i Palestina. Men den tog inte hänsyn till att detta land redan var bebott av palestinier, som också var människor.

Min kritik av sionismen är att den inte respekterar palestiniernas rättigheter. När staten Israel bildades – som en stat för enbart judar – fördrevs 700 000 palestinier från sitt hemland. Därefter har vi sett en oupphörlig och tragisk konflikt mellan Israel och palestinierna.

I vår bok argumenterar vi för att staten Israel borde vara en stat för både judar och palestinier. Vi skriver: ”Vad vi eftersträvar är en lösning som både tillgodoser palestinaarabernas rätt till sitt hemland och judarnas önskan att stanna kvar i sitt nya land, Israel” (sid 12). 

Men vi argumenterar inte för det berättigade i ”kommuniststaternas officiella antisionistiska kampanjer”, som Sundeen skriver med hänvisning till Bachner. Tvärtom tar vi explicit avstånd från denna propaganda som ofta gick hand i hand med en grov antisemitism (sid 13–14).

Citatet från Broderskap nummer 10/1971 måste läsas i sin kontext. I artikeln återger jag tio argument för sionismen. Ett av detta är ”8. Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel”. Sundeen nämner inte att jag här citerar ett argument som andra har anfört.

I min kommentar diskuterar jag hur detta palestinska slagord ska tolkas. Det handlar inte om att de judar som bor i Israel ska med våld utrotas. Men det betyder att palestinierna i stället för en stat för  enbart judar vill se ett Palestina med lika rättigheter för både judar och palestinier. Denna målsättning menar jag kan stödjas.

Givetvis borde jag tydligt ha tagit avstånd från palestiniernas slagord om att ”krossa Israel”. Men det mål jag argumenterar för är en stat där judar och palestinier fredligt lever sida vid sida.

Våldets moraliska berättigande har jag skrivit om i flera arbeten, bland annat Teologisk etik (1997, sid 361–366). Jag har alltid argumenterat för den lära om det rättfärdiga kriget som utformats av Augustinus, Thomas av Aquino och Martin Luther. Den hävdar att våldet kan berättigas bara om vissa stränga villkor är uppfyllda. Det ska vara proportionellt, förenat med rätt intention och tillgripas först som yttersta utväg. 

Själv menar jag att det är tveksamt om det finns några krig som uppfyller dessa villkor. Militärt våld innebär nämligen alltid en allvarlig kränkning av människovärdet. I dag betyder det att både Israel och Hamas bör kritiseras när de med våld bekrigar varandra.