Hbtq-frågan är den kanske hetaste inom svensk frikyrka, med processer som förväntas leda till en ökad acceptans för samkönade relationer i församlingarna. Allt oftare hör man farhågor om att samfund och församlingar kan komma att splittras när steget tas att börja viga eller på annat sätt välkomna samkönade par i församling.
I detta mycket känsliga läge skrev Dagens opinionsredaktör Frida Park vad som måste betraktas som en linjeartikel (29/4) där hon förordar en kompromiss. Denna är inspirerad av Saronkyrkans i Göteborg (EFK) kompromiss ”att församlingen ska stå fast vid den klassiska synen på äktenskap och enbart förrätta vigslar mellan man och kvinna men samtidigt acceptera att det finns medlemmar i församlingen som är av en annan uppfattning och som lever sina liv i enlighet med den”.
Församlingens pastor hänvisar till att man accepterar både barndop och troendedop, även om endast det senare praktiseras.
Kompromiss är politikens livsform – men inte trons – och man kan förstå att samfunds- och församlingsledningar sliter sitt hår för att hålla ihop skarorna. Park talar dels om behovet av tolerans och menar också att frågan är teologiskt oklar; vi ser endast en ”grumlig spegelbild”.
Men äktenskapsfrågan och frågan om hbtq kan inte jämställas med dopfrågan, och Saronmodellen bli en kompromiss som vore ”något som ingen jublar över men som alla kan leva med” (Frida Park). Och detta av fyra skäl.
Först: Vad är Guds vilja? Gud accepterar inte synd och enligt Bibeln är homosexuell utlevnad en av flera syndiga livsstilar – tillsammans med sexuell orenhet, äktenskapsbrott, girighet eller dryckenskap – som gör att dess utövare inte ”ska ärva Guds rike” (1 Kor 6:9–10). Det märkliga i Dagens artikel är att Gud och hans heliga vilja inte alls nämns, bara hur människors åsikter ska kunna förenas.
För det andra luckrar kompromisslinjen upp skapelseordningen, där familjen och det monogama äktenskapet är fundamentala. Gud skapade två kön (det finns endast manligt och kvinnligt), deras komplementaritet, den sexuella och reproduktiva anatomin, och därmed förutsättningarna för mänsklighetens fortlevnad. Guds skapelseordning bryter man inte ostraffat emot.
Kompromisser liknande dem som Saron och Dagen förordar lösgör äktenskap och sexualitet från skapelseordning och förandligar på ett olyckligt sätt Guds modell för samlevnad. Var gränsen för kompromissen går anges inte, eller dess konsekvenser.
För det tredje är inte hbtq-frågan teologiskt oklar på så vis att det finns olika likvärdiga tolkningar av de relevanta texterna. Ingenstans i Bibeln finns en legitimering av utomäktenskaplig sexualitet, än mindre samkönad. Från biblisk horisont är själva talet om samkönade äktenskap i direkt motsättning till att vara en äkta relation.
Däremot finns en rad texter som fördömer samkönade sexuella handlingar. Att dessa skulle vara särskilt svårtolkade och öppna för samkönade sexuella handlingar är ett önsketänkande. Ärligare är då att säga som en liberal tolkning: Texterna är inte relevanta i dag.
Paulus markerar dock att de nio syndiga livsstilar han nämner (1 Kor 6:9–10) leder till att man inte ärver Guds rike. Allvarligare varning än så finns inte.
Det fjärde skälet är pastoralt. Herdarna ska vara herdar i den gode Herdens tjänst och leda fåren enligt ”allt vad jag har befallt er” (Matt 28:20). I debatten betecknas ofta det pastorala förhållningssättet som just kompromissvägen: ”Bibeln säger så men vi måste anpassa oss efter hur läget är i samtiden”. Men det är inte pastoralt utan anpassligt.
Den enda, och riktigt svåra, är den bibliska väg som Paulus i sin samtid väljer: att tala sanning i kärlek. Då talar herden klartext: Det är synd med såväl sambo och äktenskapsbrott som samkönat sex. Men herden säger också med Jesu hjärta: ”Gå och synda inte mer.”
I protestantismens tradition finns tanken att vissa saker inte är förhandlingsbara, medan andra är adiafora (mer oväsentliga); till de senare hör till exempel liturgisk praxis, pedagogiska modeller med mera. Men när Bibeln är klar finns inte utrymme för kompromiss. Hellre då en delning på grund av att trons lydnad kräver det.
Så länge Dagen och Saron inte utgår ifrån Guds vilja i hans Ord och kallar synd för synd väger deras argument för lätt. Bara genom gudsfruktan och genom att tala sanning i kärlek kan frikyrkan hitta vägen tillbaka till väckelsens källsprång.
Anders Gerdmar
docent, professor i biblisk teologi vid Skandinavisk teologisk högskola (STH)
Torbjörn Aronson
docent, professor i kyrkohistoria vid STH