Det finns hos många präster i dag ett stort samhällsengagemang. Svenska kyrkan äger tillsammans med Diakonia det svenska Fair trade-märket. Biskoparnas iver i miljöfrågan är omvittnad och många församlingar satsar på en ekologisk profil, serverar vegetarisk mat och ser till att renoveringar och nybyggen blir ”klimatsmarta”.
På så sätt finns det en insikt om att kyrkan är kallad till ett förvaltarskap som inte bara innefattar människor utan också djur och natur. Att vi som kristna har ett ansvar som förpliktigar är ett vanligt tema i dagens predikan. Det finns i detta en – uttalad eller tyst – kritik gentemot den gamla kyrkan som sägs ha varit alltför upptagen av att enögt ”frälsa själar” och inte sett till helheten.
Det finns inget som säger att denna iver måste leda fel. Ändå missar dagens samhällsengagerade kyrka målet. Frimodig kyrka vill ge några exempel.
1. Medlemmar – lärjungar
Nästa år förändras Svenska kyrkan radikalt. Den utredning som tillsattes 2009 under namnet Närhet och samverkan har sökt skapa en organisation med ekonomisk bärkraftighet på lång sikt. Den ägnar sig mycket åt begreppet ”medlemmar” – hur vi i framtiden kan behålla så många som möjligt – men saknar pastoralt perspektiv: vilken organisationsmodell hjälper oss bäst att göra lärjungar av dessa medlemmar?
2. Utmaningen från new age bemöts inte
Det finns en omfattande nyandlig industri i vårt land. Veckotidningarna är fulla av annonser för sierskor, spökjägare och medier. Det är uppenbart att denna industri svarar på ett behov. Många söker orientera sig i en värld som inte bara består av det som syns och hörs. En del av dem söker sig till nyandligheten och inte få kommer därifrån mer sargade än förut. Men vem hjälper dem? Svenska kyrkan av i dag saknar helt beredskap för att bemöta dessa sökare, läka deras sår. Som präststudent får man inte lära sig någonting om detta. Risken är därför stor att man sedan som präst avfärdar sökarnas behov som något psykologiskt – och skickar dem vidare. Läser vi emellertid i Apostlagärningarna så ställs Paulus, Petrus och de andra just inför den tidens nyandlighet. Trollkarlar inte bara utger sig för att ha andlig makt utan har också en viss andlig makt, varför människor söker sig till dem. Men det är inte den helige Ande och därför kommer deras verksamhet förr eller senare att visa sig vara falsk, även om de själva tror att de, genom den, tjänar Gud.
3. Andra religioner
Svenska kyrkan av i dag är mån om att söka vänskap med andra religioner. Man vill vara ödmjuk i mötet med den andre, lyssna och ta in – i stället för att, återigen i kritik mot hur det var ”förr”, slänga Bibeln i huvudet på dem som är av annan bekännelse. Klassisk mission sägs vara kolonialistisk och paternalistisk. Inte sällan hör man präster som menar att alla religioner är vägar till Gud och har del i uppenbarelsen från Gud. Som exempel på denna prioritet kan nämnas en reklamfilm för Lunds domkyrka som under åtta minuter visar Dalai Lama i bild flera gånger men däremot inte alls nämner Jesus.
Även den tidiga kyrkan levde i ett pluralistiskt sammanhang. I det romerska riket fanns det många olika religioner och den nya kristna kyrkan var då en mycket liten aktör på marknaden, vilket Paulus och Petrus och de andra visste. Hur gick de då tillväga? De blir tvungna att formulera vad som är kyrkans specifika signum, vad som är icke förhandlingsbart, kort sagt, vad som är Guds gåva just till kyrkan. Svaret är: den helige Ande. Den helige Ande är inte, som charlatanerna tror, en kraft man kan köpa och lägga beslag på utan helt enkelt den Guds dynamis som definierar och utrustar kyrkan. Det är något som andra religioner inte har. Och omvänt: har man inte den helige Ande så blir heller inte det där med Jesus så noga. Den tidiga kyrkan vann i förtroende just för att hon lyckades med konststycket att både ha ett öppet, varmt hjärta och vara noga med distinktionerna.
4. Salt eller spegel
Att kyrkan kan bli sekteristisk, helt ta avstånd från den tid och värld hon lever i, är en risk. Svenska kyrkan av i dag verkar snarare spegla världen. I oppo-sition gentemot den kyrka som förr tjatade om vikten av privatmoral och sexuell renhet, och därmed ibland begick misstaget att bli glädjelös, går Svenska kyrkans präster av i dag gärna i Prideparaden – men känner mindre entusiasm inför Jesusmanifestationen. Det avslöjar att vi, lika lite som samhället i övrigt, begriper vad kyskhet skulle vara bra för. Ändå var detta något viktigt för de tidiga kristna och ännu en detalj som skilde dem från den omgivande greko-romanska kulturen: insikten om hur viktigt det är att bevara sitt hjärta, att hålla sig till en enda, att säga nej till den promiskuitet som var lika vanlig då som den är nu.
5. Fasta och bön
Även två andra redskap som självklart ingick i verktygslådan för de tidiga kristna låter vi ofta ligga oanvända: fastan och bönen. Vi gör en massa saker – det ser bra ut i statistiken – bönen blir dock summarisk, pliktskyldig. Men för att tjäna i världen så måste kyrkan först hämta kraft, det är ju det vi gör i bönen. Vi söker Hans vilja som sänt oss. Fasta ser vi ännu mindre av. Möjligtvis avstår vi några veckor före påsk från godis och tv-tittande. Men på det hela taget håller vi våra andliga ambitioner på en låg nivå. Vi är så rädda för att bli snobbar, för att tron ska framstå som något elitistiskt.
6. Samtalsklimatet
Ett annat observandum är den hårda debatton som fått Stockholms biskop Eva Brunne att gå ut med rekommendationer kring vad som är lämplig samtalsetik. Affekten hos somliga debattörer måste få sekulariserade läsare att ställa sig frågan: Är dessa kristna? Är det såhär kärlekslöst i kyrkan?
Svenska kyrkan behöver jobba med sin insida. Det är vad vi har i hjärtat som avgör vad vi förmedlar, i ord och handling. Det är genom att själva ta emot som vi kan ge vidare, som vi kan vara Jesu händer och fötter, Jesu hjärta i världen.
Anna Sophia Bonde
präst i Svenska kyrkan
inspiratör Frimodig kyrka
