Jag har just stängt min iPad efter att ha tittat på Uppdrag Gransknings ”Knutby”, en ömsint skildring av den enorma tragik som medlemmarna i Knutby fått uppleva.
Men skälet till att jag måste titta var faktiskt pingstpastorn Peter Halldorfs märkliga debattartikel i Dagen 18/6. För i stället för att ha med Knutby att göra blir hans artikel en ganska raljant vidräkning med det han kallar fundamentalism, verbalinspiration och bokstavtrogen bibelläsning.
En ung pingstpastors frimodiga bekännelse, ”Jag tror att varje ord i Bibeln är inspirerat av Gud”, kallas av Halldorf det ”mest häpnadsväckande uttalande”. En sådan ”bokstavstrogen läsning” finns i protestantiska kretsar, men också i ”de katolska och ortodoxa kyrkornas yttermarker”. Halldorfs artikel är häpnadsväckande, och mest av allt den bibelsyn som denne pingstpastor visar sig företräda.
När jag ser UG:s granskning slås jag av hur Knutbysekten inte alls låter Bibeln styra, utan att olika tilltal som kallas profetiska, olika märkliga och inte på något sätt bibelförankrade idéer, samt ett obibliskt ledarskap styr deras beteende. En biblisk livsstil hade inte gett något som helst stöd för fysisk misshandel, för absurda religiöst motiverade sexuella relationer, för kontroll, övergrepp och psykisk terror.
Kristi brud-läran saknar ju totalt stöd i Bibeln. För att inte tala om hustrumord.
Det som borde diskuteras är varför en församling med de rötter man ändå hade djupt ner i Pingst kunde hamna i detta.
Men man borde också diskutera ramarna för det profetiska. Den undervisning jag fått och själv förmedlar sedan cirka 40 år i karismatiska sammanhang är att det skrivna Ordet sätter ramarna för det profetiska ordet; så fort ”det man hör” inte stämmer med en sund bibelläsning faller ”profetian”. Och att den troendes eget samvete och urskillning alltid har sista ordet.
Det grova med Halldorfs artikel är att han genom kopplingen till Knutbysekten misstänkliggör det han kallar ”bokstavstrogen läsning” och ”fundamentalism”. Föraktet för den unge pingstpredikantens bibeltro är tydligt. Men den kristendom som växer har en nära och djup relation med Bibeln som Guds ord, en bibel vars levande ord – vars sacrae paginae, heliga boksidor – är fyllda av Guds liv.
Av frukten känner man ju trädet och man kan knappast påstå att det finns ett Knutby där det finns en sådan bibeltro. Tvärtom. Bibeltro är grunden för att evangeliet förkunnas så som den ursprungliga pingstväckelsen med sina rötter i reformation, metodism och klassisk baptism gjort: det hela evangeliet om frälsning, troendedop, Andens dop, bönens och trons ande, den nytestamentliga församlingen, Israels plats och hoppet om Jesu snara återkomst.
Sedan behöver man fördjupa bibelbruket med den verktygslåda av noggranna vetenskapliga metoder som i dag står till buds inom bibelvetenskapen. Och teologisk utbildning utan liberalteologisk tendens är viktigt. För övertygelsen att själva orden i Bibeln är gudandade utesluter inte, utan stimulerar i stället, seriöst arbete med Bibeln.
Att kunna grundspråken, ta hänsyn till kontexten och den historiska bakgrunden skapar förutsättning för en mer tillförlitlig bibeltolkning. För Bibeln är Guds ord som tillkommit i historien, genom vanliga människor, enligt Guds inkarnationsmodell. Älskar man Ordet läser man noga.
Till skillnad från Halldorf skulle jag säga att den unge predikanten är precis vad ett sekulariserat och sargat Sverige behöver, en ny generation som likt de gamla fina pingstpredikanterna kunde och levde i sin Bibel.
För Knutbysektens hjärtskärande öde kan inte skyllas på för mycket bibeltro utan på andra faktorer. I hederlighetens namn får man inte klistra deras tragiska öde på klassisk bibeltro.