Pingstledarnas dialog med Katolska kyrkans företrädare har pågått sedan år 2003 och kröntes med resan till Rom i maj månad 2011. Samtalet har onekligen rört upp mångas sinnen. Insändarna har varit många både i Världen Idag och i Dagen, och på nätet har debattens vågor gått höga. Nätskribenterna är mestadels mycket kritiska till dialogen liksom insändarskribenterna i de båda tidningarna. Någon av resenärerna till Rom har uttryckt förvåning över att motståndet visade sig först i samband med resan till Vatikanen år 2011 eftersom samtalen pågått ända sedan 2003.
Men hur många bland oss vanliga medlemmar visste om att en officiell dialog med Romersk-katolska ledare pågick? Mina efterforskningar visar att upphovet ägde rum vid Pingst, Fria församlingars styrelsemöte nr 6/2002. Det var styrelsens ordförande, Sten-Gunnar Hedin, som framförde behovet av dialog mellan katolska kyrkan och pingströrelsen i Europa. Vid samma tid höll ordförande på och skrev boken Jesusmanifestet tillsammans med katolska kyrkans ledare Anders Arborelius. Vid denna tid var Hedin föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Om det var Hedin som ensam kände behovet av dialog eller inte är okänt, men styrelsen beslutade enligt dennes framställan.
Protokollutdraget klargör dialogens målsättning: "Syftet är att skapa ömsesidig förståelse mellan katolska kyrkan och pingst-rörelsen i övriga Europa".
Väl tillbaka i Sverige efter vistelsen i Rom intervjuades två av pingst-deltagarna i tidningen Dagen, Olof Djurfeldt och Pelle Hörnmark. Förutom en hel del entuasiastiska uttalanden om det varma mottagande de fått i Rom, fanns också spår av viss självkritik då det gällde återkopplingen till den egna rörelsen, som man nu kallade "uppdragsgivarna". Det finns verkligen fog för självkritik i denna fråga. Att kalla pingst-
rörelsens medlemmar för uppdragsgivare är direkt missvisande. Under hela sin hundraåriga existens har Pingströrelsen undervisat om Romersk-katolska kyrkans väsensfrämmande läror i böcker, tidningar och förkunnelse.
Bland rörelsens medlemmar finns därför naturligt nog liten eller ingen förståelse för en nära relation till katolska sammanhang.
Det finns anledning att påminna om pingströrelsens grundares, Lewi Pethrus, inställning och profetiska predikan om Romersk-katolska
kyrkan. Den blir tydlig då han talade om detta under rubriken "Ekumeniska mötet i Bibelns ljus". Den höll Pethrus, vid 39 års ålder, strax efter det att Nathan Söderblom hade genomfört det ekumeniska Stockholmsmötet år 1925. Om denna grandiosa tillställning höll Pethrus en mycket innehållsrik predikan och varnade i skarpaste ordalag för det ekumeniska mötets konsekvenser. Trots att Romersk-katolska kyrkan inte deltog i mötet sade Pethrus följande: "Katolicismen är i antågande allt mer och mer...", vidare säger Pethrus: "Detta ekumeniska möte är den största förberedelse för katolicismens införande i i vårt land... Och Gud förbarme sig och hjälpe svenska folket att vakna inför detta"; "Får detta samarbete hålla på, så hör man snart icke längre talas om sådant som lydnad för de särskilda sanningar, vilka är tydligt framställda i Guds ord. Huru skall de frikyrkliga kunna hävda sanningen om personlig omvändelse som villkor för medlemskap i församlingarna, dopsanningen och andra bibliska läror, då de allierat sig med världskyrkorna?" (Samlade skrifter, band 5, sid 125, 127).
Nu 85 år senare måste frågan ställas: Var Lewi Pethrus en framsynt och vaken ung förkunnare som talade profetiskt till sin församling? Eller är det dagens pingstledare som är på rätt väg och som säger sig ha kallelse och skyldighet att befrämja en nära relation till Romersk-katolska kyrkan? Ibland är det förnuftigt att titta i backspegeln, och om man gör det och läser Pethrus predikan från 1925 verkar det som att han låg 85 år före sina efterträdare.
En poäng i sammanhanget bör inte glömmas bort. Söderblom har efterlämnat en minnesfond som bär hans namn, Stiftelsen Nathan Söderbloms Minnesfond. Personer och organisationer kan där söka bidrag till diverse aktiviteter som främjar enheten bland kyrkor och samfund. Märkligt nog var det Stiftelsen Nathan Söderbloms minnesfond som ekonomiskt bistod den svenska delegationens resa till Rom. Det borde leda dialogens deltagare till verklig eftertanke.