Ingen kristen rörelse har monopol på Gud. Varken påvedömet, lutherdomen eller det svenska Pingstsamfundet/Pingst FFS (Pingst) kan paxa Gud. Ingen kristen rörelse, etablerad sedan lång tid tillbaka eller helt färsk sådana, kan boka Gud åt sig framför andra. Det är absolut omöjligt att stänga inne Gud åt sig, och därmed stänga ute honom för någon annan. Detta bör alla kristna bekännare tänka över. Ibland har den saken skötts dåligt. Svartlistning och utstötning har inträffat gång på gång. Är man inte med i en viss kyrklighet, kan man komma att betraktas som splittrare, sekterist och villolärare.

Aktuellt i Sverige just nu är till exempel hur man förhåller sig till Pingst. Om det är sant att det håller på att växa fram en alternativ pingströrelse vid sidan av den "erkända" och "godkända", hur kommer då denna alternativa rörelse att bli behandlad av Pingst? Jag har varit med så länge att jag minns när pingstvänner från församlingars talarstolar, varnades och till om med förbjöds att exempelvis på 60-talet besöka Maranatas möten, eller att på 80-talet gå på Livets ords möten. Närmast maktpåliggande, fast syftet menades vara att ta ansvar och visa omsorg, "drevs" denna inställning fram – först från ledande håll i Pingst, för att sedan tas upp av pastorer och ledare i pingstförsamlingar lite varstans.
När det i dagarna påstås att varje församling inom Pingst själva utformar sin lära, rimmar det inte särskilt bra mot den teologi som verkar växa fram i Pingst genom pastors- och ledarutbildningen.
När lärare på dessa utbildningar ägnar sig åt att beskriva Pingsts tro, kan det bli något annat om dessa lärare också har förändring som syfte.

Från min horisont hör och ser jag i dag, att det här och var i landet samlas pingstvänner i mindre och större grupper, till bibelstudier och uppmuntran i tron – utan att tillkännage eller rådfråga Pingst först.
De som samlas, känner nu så mycket oro över den liberalteologi och formalism som de anser kännetecknar utbildningen av pastorer och församlingsledare i Pingst, att de inte längre står ut. Måttet verkar nu vara så rågat för många pingstvänner, att de inte längre låter sig "skrämmas" till att hänga på utvecklingen eller till att vara tysta åskådare. Det sistnämnda kan verka överdrivet, men ett häpnadsväckande faktum är att frågan har ställts till mig mer än en gång i det aktuella ärendet: Hur jag så uppenbart vågar stå upp för mina åsikter gentemot de läromässiga förändringar som jag menar sker inom Pingst.
Mitt svar har blivit, att det är gudsfruktan som har med sig stor lön, inte människofruktan.

Sigvard Svärd
Pingstpastor