Bengt Olof Dike frågar mig om jag kan tänka mig att byta ut rubriken ”En feministisk kyrkopolitik” i Socialdemokraternas kyrkopolitiska program mot ”En kristen kyrkopolitik”.
Svaret är nej.
Det enkla skälet till det är att ”kristen” kyrkopolitik självklart genomsyrar hela det kyrkopolitiska arbetet. Den som vill särskilja det ”kristna” från resten av arbetet har problem med sin helhetssyn, eventuellt också med sin gudsbild.
Bengt Olof Dike frågar mig också hur en feministisk kyrkopolitik ser ut i praktiken. Ett svar ger han själv genom att räkna upp statistik från kyrkostyrelsens jämställdhetsrapport till kyrkomötet i höstas. Genom ett långsiktigt arbete för ökad jämställdhet i Svenska kyrkan har allt fler kvinnor synliggjorts och fått möjlighet att gå in i ledande funktioner.
Det är en glädjande och nödvändig utveckling, som inte minst vi socialdemokrater har bidragit till – dessvärre inte utan motstånd.
Möjligen anser Bengt Olof Dike att jämställdhetsarbetet därmed är över, eller rentav har tippat över åt fel håll. Det anser inte jag. Kampen för att bevara kloka beslut och utveckla nya måste föras hela tiden.
Allt är inte statistik och könsfördelning. Feministisk kyrkopolitik handlar också om att bryta förlegade tankemönster som definierar vad som är manligt och vad som är kvinnligt, som begränsar kvinnors livsval och som hindrar även männens möjlighet till utveckling (för att åter ta hjälp av statistiken utmanas vi här av att det är förhållandevis få män som tar sig an det viktiga diakonala arbetet).
Vi vet att det i samhället, varav kyrkan är en del, finns en systematisk över- och underordning mellan könen. Det medför exempelvis att kvinnors genomsnittliga inkomst är lägre. Som framgår av kyrkostyrelsens skrivelse vet vi också att prästvigda kvinnors sjukskrivningstal är höga.
Det är, för att svara konkret på Bengt Olof Dikes fråga, några problem som våra kyrkopolitiker på olika nivåer kommer att arbeta för att lösa.
Det finns fortfarande präster som inte vill arbeta med kvinnliga kollegor eller viga hbtq-personer. Vi socialdemokrater kommer aldrig acceptera att kvinnor motarbetas i sin tjänsteutövning. Vi kommer alltid att arbeta för att Svenska kyrkans alla präster ska vilja viga samkönade par. Svenska kyrkan ska vara en kyrka där ingen utsätts för diskriminering – oavsett bakgrund, sexuell läggning, etnicitet, kön eller hudfärg.
Vi vill satsa på Svenska kyrkans internationella arbete. Som en del av vår feministiska kyrkopolitik vill vi särskilt uppmärksamma flickors och kvinnors behov eftersom det i stort sett alltid är de som drabbas hårdast av krig och svält. Vi vill att kvinnor ska vara mer delaktiga i freds- och försoningsarbete. Och vi kan sprida vår syn på kvinnors rättigheter i sammanhang där patriarkala strukturer är starka.
Det var några exempel på feministisk kyrkopolitik i socialdemokratisk tappning. Låt mig avslutningsvis tacka Bengt Olof Dike för att han tog upp ett citat som är viktigt för oss: ”Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.”
Det är ett fint mål. Frihet, jämlikhet och solidaritet är begrepp som verkligen är tillämpbara i kyrkopolitiken. De står i direkt motsättning till de nomineringsgrupper som vill vrida klockan tillbaka och göra Svenska kyrkan nationalistisk och introvert.
Om kyrkovalet i höst skulle resultera i att sådana grupper får ett större inflytande riskerar Svenska kyrkan på sikt att bli en dåligt livskraftig intresseförening för de närmast sörjande. Kyrkan och det kristna budskapet förtjänar bättre än så.