I tre mycket läsvärda artiklar har Mikael Karlendal belyst de teologiska skillnaderna mellan evangelisk och katolsk kristendom. Vad skillnaderna till syvende och sist bottnar i, menar Karlendal, är auktoritetsfrågan: ”Vem kan avgöra vad som är rätt lära?” Enligt ett katolskt synsätt är det ytterst sett läroämbetet (alltså det katolska biskopskollegiet med påven som främste aktör) som har mandat att precisera den kristna trons innehåll. Enligt ett evangeliskt synsätt är det i stället Bibeln som äger denna auktoritet. Det senare synsättet innebär, som Karlendal förklarar, att allt som definieras som kristen lära ”måste kunna stödjas direkt på Bibeln eller kunna ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger”.
Vad Karlendal tyvärr inte berättar är att denna evangeliska auktoritetssyn, ”Skriften allena”, i praktiken undergräver sig själv. Betrakta exempelvis följande lärosats, som vi kan kalla ”NT-satsen”, som är i princip oemotsagd i kristna sammanhang alltsedan 400-talets början:
”Nya testamentet innehåller 27 böcker.”
Denna lärosats är naturligtvis mycket viktig, inte minst för evangeliska kristna, ty vad vore poängen med ”Skriften allena” om man inte kan precisera vilka böcker som därmed åsyftas? Dock medför den ett intrikat protestantiskt problem, ty den kan ju utläsas varken direkt eller indirekt, explicit eller implicit, ur någon av de bibliska skrifterna. Med andra ord: NT-satsen kan varken ”stödjas direkt på Bibeln” eller ”ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger”. Således uppfyller den inte heller det krav som enligt ”Skriften allena” gäller för en kristen lära.
Karlendal och andra protestanter ställs nu inför följande dilemma: antingen så drar man slutsatsen att ”Skriften allena” är en felaktig princip, eller så drar man slutsatsen att NT-satsen inte är en kristen lära. Det är pest eller kolera, sett ur ett protestantiskt perspektiv.
Eller finns det en evangelisk utväg ur detta besvärande dilemma? En möjlighet kanske kunde vara att skilja mellan specifikt ”fräls-nings-avgörande” (ett ord som Karlendal vid något tillfälle använder sig av) och allmänt förpliktande kristna läror. Tanken kanske då vore att medan man som kristen måste bejaka de frälsningsavgörande lärosatserna (för att inte gå miste om den eviga saligheten), bör man bejaka de blott förpliktande lärosatserna (även om det inte är nödvändigt för den eviga salighetens skull). Med hänvisning till denna distinktion skulle man sedan i ett andra steg kunna hävda att ”Skriften allena” endast handlar om de frälsningsavgörande lärorna, att dessa ”måste kunna stödjas direkt på Bibeln eller kunna ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger”. I ett tredje och sista steg skulle man sedan kunna vidhålla att NT-satsen visst är en förpliktande kristen lära men att den trots allt inte är frälsningsavgörande. På så sätt skulle man kunna hålla fast vid ”Skriften allena” och ändå betrakta NT-satsen som en förpliktande kristen lära.
Kanske är det just så Karlendal och andra protestanter tänker sig saken. Men även om så är fallet, kvarstår följande faktum: NT-satsen är, enligt evangelisk teologi, en förpliktande kristen lära trots att den varken kan ”stödjas direkt på Bibeln” eller ”ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger”. Föreställningen om att evangeliska kristna, till skillnad från katoliker, endast bekänner sådant som har sin grund i Skriften, är alltså en myt. Alla kristnas tro omfattar lärosatser som bejakas av den kristna traditionen trots att de saknar bibelstöd. En skillnad mellan katolsk och evangelisk teologi, förutom den som Karlendal beskriver, är att den förra i detta avseende präglas av en relativt större självinsikt.
Martin Lembke
Filosofie doktor, religionsfilosofi, Lunds universitet
debatt@varldenidag.se
Läs också: Mikael Karlendals serie om olikheter och likheter