Euroklubben, en lyxfälla

Euron är och förblir ett politiskt projekt. De ansvariga politikerna ville sola sig i glansen av de blanka euromynten. Den amerikanska dollarn utgjorde både förebild och konkurrent.
Utan att vara nationalekonom, förstod jag tidigt att eurosamarbetet aldrig kommer att fungera. Orsaken är människan. Människan är ingen robot. Människan är irrationell. Man skulle kunna tro att herr A och fru B alltid uppträder, alltid beslutar, alltid tänker, alltid känner på exakt samma sätt varje måndagsmorgon klockan 08.00.
Detta måste ha varit tesen som eurobyggarna grundade eurotanken på. Om herr A och fru B skulle vara robotar hade eurosamarbetet varit en garanterad framgång. Nu är så inte fallet.
Grekland har varit smart nog att lura sig in i euroklubben. Bedriften var inte svår då de ansvariga politikerna var lättköpta. Driften att skapa euron var starkare än förståndet att komma ihåg kurs A i nationalekonomi.

Politikerna trodde att detta var ett naturvetenskapligt projekt, typ: D-mark + franc + pesetas = framgång. Det är otroligt obegripligt hur man har lyckats skapa tro för att dessa ekvationer ska fungera i verkligheten.
Ekonomi är samhällsvetenskap. Det betyder att man försöker hitta samband. Nu har vi svaret. Om herr A lurar fru B är fru B körd. Herr A kommer aldrig att straffas, utan hela klubben straffas.

Finns det någon framtid för euron och dess medlemmar? Ja, men då måste alla medlemmar slaktas för att sedan återuppstå, typ krig och fred. Efter kriget är alla så sargade att ingen kan säga att vi tillförde mer till euroklubben än någon annan. Då kan euron blomstra. Därför kallas euroklubben för ett fredsprojekt...
Verkligheten överträffar dikten våren/sommaren 2010. Lyxfällan i kubik.

Roger Enqvist
Eslöv