Mats Selander pläderar för att en kristen kan få använda militärt våld (VID 9/7 ”Mot väggen”) och hävdar att den troende kan vägledas av samvetet, men det är en synnerligen svag argumentation. Anser Selander att detsamma gäller andra frågor som berör det okränkbara människovärdet? Kan den som känner i samvetet att abort är okej, få samma klarsignal? Får de som förespråkar aktiv dödshjälp samma klartecken?
Samvetet är viktigt, men det frikänner oss inte från lydnad till Guds Ord (1 Kor 4:4). En son som sett sin fader bli mördad av ett visst folk kan i sitt samvete brännmärka dem alla som ”onda”, och när han en dag får tillträde till vapen känner han inget i sitt samvete för det som vi andra kallar för folkmord.
Det är inte primärt samvetet som ska leda oss i detta, utan Guds ord och Jesus Kristi lära och liv.
Selander medger också att Jesus inte använde våld, att Jesus är fredens Herre, och ingenstans läser vi om att han uppmanade sina lärjungar att ta till vapen. Selander medger vidare att den tidiga kyrkan levde efter detta mönster, och han måste hoppa fram till 200-talet för att först då hitta en ”kyrkofader” som lär något annat än Kristus, lärjungarna och urkyrkan.
Argumentationen är således svag även här, och myten om det återlösande våldet var aldrig något Kristus och hans kyrka levde eller undervisade.
Selanders bibelutläggning om Romarbrevet 13 är fragmentarisk, och han glömmer att Paulus inte ger oss någon som helst uppmaning till våldsanvändning. Där står i stället: ”Var inte skyldiga någon något, utom i detta att älska varandra … Kärleken gör inte sin nästa något ont” (v 8, 10).
Det är starka ord från Paulus, och ett liv i kärlek till sin nästa kan knappast i hans tanke varit ett liv med en AK-4 i handen i nationens tjänst.
Selander hävdar att Jesus inte kritiserade soldaternas yrkesval, men efterföljelsen till Jesus är ju inte till militära krigsföretag!
När det gäller Johannes döparen avslöjar hans tillrättavisning till soldaterna om att inte pressa vanligt folk på pengar, att Johannes talar till dem i deras ämbete som ordningens väktare. Det var inte till stridande soldater i krig, utan till ordningspolis som tog mutor, som han vände sig. Det fanns ingen åtskillnad mellan polis och soldat på denna tid.
Det polisiära måste finnas, och erkänns, inte minst i Romarbrevet 13. Men när Selander försöker sammanföra det han kallar samhällets ”inre” och ”yttre” skydd, missar han den stora åtskillnaden mellan polis och militär. Det polisiära står under lagen. Poliserna som mördade George Floyd i USA fick sparken och står nu inför rätta och det polisiära står under samhällets kontroll.
Det militära våldet är, å andra sidan, alltid ”rätt” utifrån den egna nationens tänkande. Vi har internationella domstolar, men till exempel USA och andra länder erkänner inte Haagdomstolen. Polisiärt våld där samhället utkräver ansvarsprövning kan inte jämställas med militärt våld som sker i kapitalismens, nationalismens, rasismens, religionens eller den specifika politikens namn.
För 25 år sedan inträffade det fasansfulla folkmordet i Srebrenica, då minst 8 000 bosniska muslimer mördades av bosnienserbiska ”kristna”. I Ryssland har Putin i dag skapat nära band till rysk-ortodoxa kyrkan, och i USA står den kristna högern nära presidenten. Skulle det bli krig någonstans viftar man i öst med rökelsekaren och i väst med sin King James-bibel, och kyrkoledare träder fram för att välsigna soldaternas ”rättfärdiga” krig eller det ”nödvändiga onda”.
Är det något historien måste lära oss som kristen kyrka så är det att helt ta avstånd från allt militärt våld och verka för freden. För hundra år sedan ivrade frikyrkligheten i Sverige för fredens sak, men troende hamnar i dag allt oftare på militarismens sida, vilket syns inte minst i USA – det om något är oroväckande.
Selanders linje passar väl för nationalistiska kyrkorörelser, men går inte samman med Jesus evangelium.