Min ledartext om ”transfrågan” ledde till en omfattande debatt i sociala medier. Ett antal representanter för transcommunityt gick till attack, och deras grundläggande tes var att jag som heterosexuell man inte har något som helst mandat att uttala mig i frågor som berör deras situation.
Jag är glad att Lukas Romson och företrädarna för EKHO har en annan ton. Samtidigt finns det även i deras texter en olycklig mix av påståenden, där jag flera gånger tillskrivs saker som jag inte har sagt. Där finns också sakliga invändningar som jag gärna vill bemöta.
Till skillnad från insändarskribenterna är jag mån om att skilja mellan transsexuella och transpersoner. De förra har en medicinsk eller neurologisk diagnos, medan de senare definieras av RFSL som ”ett paraplybegrepp med många undergrupper” som i grunden står för ”en person som inte alls eller delvis inte identifierar sig med det kön den har fått tilldelat vid födseln”. I min ledare klargör jag att det är den senare definitionen som skapar störst utmaningar, eftersom ”transperson” är ett elastiskt begrepp som sällan kan bekräftas medicinskt och som därmed öppnar för godtycke.
Romson hävdar att det inte går att ”lura eller inspirera ungdomar att tro att de är transsexuella”. Men om vi byter ord till transperson är det alldeles uppenbart att det just nu är en trend att identifiera sig själv som sådan. Både trans och queer har blivit ideologier som lever sina egna liv, och som lanseras som den ultimata friheten – det vill säga ”friheten” att inte låta sig definieras av sitt biologiska kön.
Även statistiken stöder detta påstående.Om vi håller oss till Sverige är det endast 20 procent av de förpubertala barn som får diagnosen ”könsdysfori” som i högre ålder önskar behandling. Här har man alltså först sorterat bort alla de barn som tvekar kring sin könsidentitet men som inte lever upp till diagnoskriterierna. Därefter konstaterar man att åtta av tio faller bort även bland dem som uppfyller kriterierna! Vad är detta, om inte ett argument för att ”skynda långsamt”?
Romson ondgör sig över att jag blandar in ekonomin i denna fråga, och att jag påpekar att inte heller dessa (dyra) ingrepp är någon garanti för hög livskvalitet. Här hänvisar jag till tidigare chefsöverläkaren på John Hopkins universitetssjukhus i USA, som med just dessa argument valde att upphöra med sjukhusets könskorrigerande ingrepp. I en artikel i Wall Street Journal förklarar han att många som hade opererats visserligen var nöjda med själva ingreppet, men att de i övrigt inte verkade må bättre än innan detta skedde. Något som kändes som ”ett inadekvat skäl för att kirurgiskt amputera friska organ”.
Jag inser att jag kunde ha uttryckt mig bättre när det gäller vem som fattar beslut om det som insändarskribenterna kallar för ”könsbekräftande vård”. Självklart är det läkarna. Men jag vidhåller att dagens queer- och transideologi riskerar att skapa problem i en redan förvirrad ungdomsgeneration.
Självklart ska vi ändå bemöta alla människor – oavsett diagnoser eller sexuell läggning – med såväl kärlek som med en grundläggande respekt.