Men Jesus sade till Simon: ”Var inte rädd. Från och med nu ska du fånga människor.”
Lukasevangeliet 5:10b

Världen idag

Bibelböckerna, Maria och avlaten

”Jesus, apostlarna och de nytestamentliga författarna var judar, utom möjligen Lukas, som ändå står mycket nära synagogan. Det finns ingen anledning att anta att de skulle hålla sig med en annan gammaltestamentlig kanon än den judiska gemenskapen gjorde”, skriver Anders Gerdmar i en replik till Martin Lembke om vilka bibelböcker som ska ”räknas”.

Debatt · Publicerad 00:01, 30 sep 2016
Detta är en opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Martin Lembke har sällat sig till skaran av katoliker som tycker apokryferna är det man helst vill diskutera i min bok ”Guds Ord räcker”. Jag gör det gärna, men undrar varför inte romersk-katolska apologeter i stället svarar på bokens viktiga frågor om påven, Maria, avlat och skärseld. Att man kämpar för apokryferna torde bero på att bön för döda och tron att allmosor tar bort synder bara stöds av apokryfer. 

Mina argument för att Bibeln ska innehålla just 66 böcker och inte 77, som det blir med både apokryfa böcker och dito tillägg till Gamla testamentet är följande:

1. Judarnas kanon (erkända skriftsamling) under apostolisk tid innehöll av allt att döma inte vad Lembke kallar ”de omstridda”  böckerna. Detta bekräftas, som Lembke också noterar, av Josefus, men också av filosofen Filon. Dessa två är våra viktigaste källor till hur judarnas kanon såg ut.

2. Jesus, apostlarna och de nytestamentliga författarna var judar, utom möjligen Lukas, som ändå står mycket nära synagogan. Det finns ingen anledning att anta att de skulle hålla sig med en annan gammaltestamentlig kanon än den judiska gemenskapen gjorde.

3. Detta bekräftas av bruket i Nya testamentet. Som Martin Lembke noterat, och som bland annat den jesuitiske professorn i Nya testamentet Daniel J Harrington visar i The Canon Debate, citerar Nya testamentet inte dessa texter. Ibland argumenteras att inte heller alla böcker i GT citeras, men det argumentet håller inte. Det är väl etablerat hur judarnas kanon såg ut och som sagt är det naturligast att den tidiga Jesusrörelsen höll fast vid den linjen. Samma princip gäller annan judisk praxis som man förutsätter att de tidiga kristna höll sig till om man inte kan notera avvikelser från den.

4. Vi vet inte huruvida Jesus och apostlarna ens kände till dessa skrifter. De flesta var på grekiska och det är ytterst tveksamt att Jesus kunde detta språk.

5. Jesu uppfattning om eventuella apokryfer vet vi inte, men då han säger ”lärande dem att hålla allt” har, av materialet att döma, inget av apokryferna etsat sig fast i lärjungarnas sinnen, i så fall torde det väl ha synts någonstans. 

6. Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus innehåller mycket riktigt apokryfer, men dessa handskrifter är förhållandevis sena. Själva NT-handskrifterna i dessa böcker innehåller inte mer apokryfcitat än tidigare NT-manuskript. De viktiga NT-papyrerna innehåller inga apokryfcitat. Att apokryfer fanns i böckerna ifråga är emellertid inget argument för att de skulle räknats som helig Skrift under Jesu tid. Viss tidigare forskning räknade med en så kallad alexandrinsk kanon, men den hypotesen har effektivt motbevisats redan på 1960-talet av Albert J Sundberg.

Lembke påstår att apokryfer ingick i latinska Vulgata, men det gjorde de inte i originalversionen, då dess skapare, kyrkofadern Hieronymus, inte såg dem som kanoniska och kallade dessa skrifter just – apokryfer!

7. Ett antal kyrkofäder räknade inte apokryfer som helig skrift. Ett exempel är Athanasius, vars uppfattning framkommer i dennes påskbrev år 367. När han räknat upp de kanoniska böckerna säger han: ”Låt ingen människa lägga till något till dessa kanoniska böcker, eller ta bort något från dem” (citat från Lars Borgströms utmärkta bok ”Bibliskt och romersk-katolskt. Vari består skillnaderna”, 2016). Till Athanasius kan läggas ett antal kyrkofäder: Melito av Sardes, bibelgiganten Origenes, och till exempel den skarpsinnige franciskanen William av Ockham.

Konklusionen av ovanstående, vilket också bekräftas av forskningen, är att apokryferna inte var en del av den första kristna kanon, inte heller betraktades de som kanoniska av en rad tidiga kyrkofäder. Att Susanna i Babylon sedan hamnade i Bellmans Fredmans epistlar beror på att apokryfer, trots den boskillnad reformatorerna med rätta gjorde mellan dem och helig Skrift, blev populära i folkfromheten. Men det gäller ju också mången saga.

Apokryferna var inte en del av den första kristna kanon, inte heller betraktades de som kanoniska av en rad tidiga kyrkofäder.

Välkomna livsinsikter för vårt samhälle i spåren efter Corona

Ledare En kris kan få indirekta och oväntade effekter. En sådan är Coronapandemins positiva konsekvenser i... tisdag 27/7 00:10

FN-konferens mot rasism ledde till ny våg av antisemitism

Israelkommentar Denna höst har det gått tjugo år sedan FN:s världskonferens mot rasism gick av stapeln i Durban,...
Podcasts
Följ Världen idag i sociala medier