Jag har noterat att mitt ställningstagande för#mittkors-kampanjen har väckt en del uppmärksamhet. Många kristna, och även andra bland bekanta och vänner, har visat uppskattning för detta. Givetvis blir jag glad för det, samtidigt som jag skulle önska att det för alla var en självklarhet att solidarisera sig med förtryckta människor, oavsett om man delar samma religion eller livsåskådning.

Jag är inte kristen. Jag är till och med djupt kritisk till hur kristendomen ofta praktiseras och manifesteras på olika sätt runt om i världen. Min livsåskådning kallas ofta ”sekulär humanism” och definieras bland annat av en naturalistisk världsbild. Ingen Gud eller övernaturliga krafter styr världen enligt denna uppfattning.

På denna punkt skiljer sig förstås min livsåskådning på ett fundamentalt sätt från en traditionell kristen uppfattning. Men det är helt irrelevant i det här sammanhanget.

Jag solidariserar mig alltid med människor som trakasseras, hotas och förtrycks och vars trosfrihet begränsas. Oavsett om det är muslimer som hotas av extremistiska hinduer i Indien och extremistiska buddhister i Sri Lanka, sekulära humanister och ateister som dödas i Bangladesh, eller judar och kristna som förföljs och trakasseras av extremistiska islamister i Mellanöstern.

Rätten att själv välja livsåskådning och ge uttryck för den får vi aldrig kompromissa med. I ett civiliserat samhälle ska man inte alltid behöva tala i egen sak.

Som sekulär humanist känner jag djup avsky mot det som kristna utsätts för i Mellanöstern just nu. Det pågår något som kan beskrivas som ett folkmord på kristna, och mordet på den franske prästen Jacques Hamel var bara ett i raden av bestialiska dåd riktade mot just trosfriheten.

Jag tar avstånd den identitetspolitik som antyder, och ibland säger rent ut, att jag som vit hetero-man inte ska kunna solidarisera mig med svarta eller hbtq-personer, att jag inte kan vara feminist, eller att jag som sekulär humanist inte skulle kunna solidarisera mig med kristna som behöver stöd från omvärlden.

Därför valde jag att bli medlem i Facebookgruppen ”Mitt kors”, i solidaritet med kristna runt om i världen.

Jag har ett fritidspolitiskt engagemang i förbundet Humanisterna, en livsåskådningsorganisation för sekulära humanister. I många frågor driver vi en etisk linje och en sakpolitisk linje som går tvärt emot vad organisationer som Svenska Evangeliska Alliansen eller tidningen Världen idag driver.

Men på vissa sakområden tror jag att vi är fullständigt överens. Dit hör bland annat vårt försvar för människors rätt till trosfrihet och även rätten att byta eller lämna sin religion eller livsåskådning. I sådana sakfrågor tycker jag att vi ska samarbeta. Det är en av vår tids viktigaste frågor i dag: Att värna trosfriheten och människors rätt till frihet.

I mitt yrkesliv fungerar jag som bokförläggare och förlagschef för ett bokförlag (Fri Tanke förlag). Det är ett facklitteraturförlag och har ingen koppling till Humanisterna. Förlagets utgivning fokuserar på populärvetenskap, biografier och samhällsdebatt. Men mina existentiella intressen och mitt engagemang för mänskliga rättigheter genomsyrar förstås allt jag gör. Det kan jag inte lämna bakom mig när jag går från mina fritidspolitiska uppdrag till mitt förläggaryrke.

Därför har jag också inlett att samarbete med Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund om att ge ut boken ”Mitt kors”, till stöd för förföljda kristna i världen. Jag ser den som en unik dokumentation av många människors engagemang och känslor.

Jag hoppas att boken ”Mitt kors” ska bidra till att skapa uppmärksamhet kring och solidaritet med de som förföljs för sin tros och sin övertygelses skull. Delar av bokens intäkter går till projekt som stödjer förföljda kristna. För mig finns ingen motsättning mellan dem som bär sitt kors som ett uttryck för sin tro och att själv visa solidaritet med hotade och utsatta.

Fotnot: Boken kan förbeställas på Fri tankes hemsida.