Hajaratu kommer från en kristen by i centrala Nigeria. För två år sedan dog hennes man av en sjukdom och hon blev ensam med ansvaret för familjens fem barn. Hajaratu fick kämpa för att få ekonomin att gå ihop. Men den största prövningen kom natten till den 10 juli 2020.
Hajaratu hade precis nattat barnen och var på väg att somna, när hon hörde gevärsskott. Militanta fulanimän hade intagit hennes by.
– Jag flydde med min lilla dotter på ryggen, som jag snabbt hade knutit dit med en bärsjal, och sprang ut på gatan, berättar Hajaratu.
Flykten över floden
Samtidigt tog sig även hennes äldre barn, som var stora nog att springa själva, ut och flydde tillsammans med andra bybor.
– Vi rusade ut allihop, och spreds åt olika håll.
Runt omkring dem besköts byn och husen brändes ned. Den enda möjligheten för Hajaratu att sätta sig i säkerhet var genom att ta sig över en stormig flod.
– Jag var på väg att drunkna. Min dotter grät, samtidigt som jag kämpade för att ta mig upp till ytan, berättar hon.
När Hajaratu nådde stranden på andra sidan, upptäckte hon det fasansfulla. Hennes dotter var borta. Hon hade svepts iväg av floden. Helt förkrossad tog sig Hajaratu till en stad i närheten, där ett par gav henne skydd över natten.
Byn ödelagd
Dagen efter återvände Hajaratu till förödelsen i byn. Husen hade bränts ner, all boskap hade stulits och på marken låg bybor som hade dödats. Men hon såg inte till sina barn bland de döda. Det gick rykten om en ny attack och Hajaratu tog sig därför tillsammans med andra överlevande bybor till ett provisoriskt flyktingläger, samtidigt som hon bad att hon skulle få återförenas med sina äldre barn.
Bönen blev besvarad. Efter tre dagar i flyktinglägret fick Hajaratu krama om sina barn igen.
– Jag var så rädd att de hade blivit dödade, även om jag inte hade sett dem i byn. Det här är min enda glädje och tröst, säger Hajaratu.
Fick hjälp genom traumabehandling
Samtidigt som Hajaratu var tacksam för att få återse sina barn igen var, sorgen efter den förlorade dottern stor.
– Jag ifrågasatte Gud, varför tillät han att alla dessa människor dog i min by, framför allt i min egen familj?
Hajaratu fick inga tydliga svar. Men hon berättar att hon upplevde att det är Guds tidsplan. Hon håller fast vid en tro på Guds mening och tidsramar, även om vi som människor aldrig helt kommer att förstå dem.
Genom stöd från Open Doors samarbetspartner kunde Hajaratu bygga upp sitt hem igen och få hjälp med traumabehandling.
– Jag blev verkligen uppmuntrad genom traumaprogrammet. Jag vill uttrycka ett stort tack, säger hon.
Sorgen efter sin förlorade dotter är något hon fortfarande brottas med, men hon börjar att se ljuset och hoppet i livet igen.
