Vem försöker egentligen omvända vem?

Frågan om människans mest grund­läggande indelning av identitet – det biologiska könet – har de senaste åren präglats av svår förvirring. I vården har pendeln visserligen slagit tillbaka och satt stopp för oåter­kalleliga ingrepp på minderåriga via skalpell och hormon­behandling. 

Det finns dock grupper med stor makt där verkligheten tycks ha svårare att slå igenom – nämligen aktivister och politiker.

Dessa gruppers svårighet att hantera sådana här frågor på ett vuxet sätt fram­träder just nu extra tydligt i frågan om vem som ska få påverka vem till vad. Regering­en presenterade häromdagen ett nytt lagförslag om förstärkt förbud mot psyk­iskt våld. Det var ett i grunden bra steg i att stärka skyddet för utsatta kvinnor och unga. 

RFSL gick dock omedelbart ut med ett jublande pressmeddelande att nu blir det äntligen förbjudet med ”omvändelse­försök” – att försöka förändra personers sexuella läggning. Detta är en grav sned­tolkning av regeringens skrivning. Det nya lagförslaget är i huvudsak väl avvägt och har inte alls fokus på de situationer som RFSL beskriver, utan handlar om ett brett skydd mot upprepade psykiska kränk­ningar i form av ”förolämpningar, otillbör­liga hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning”. 

Förra regeringen gick däremot till val på en liknande vision som RFSL:s, vilket skulle riskera att förbjuda en traditionell biblisk sexualsyn. Tidöpartierna kastade dock det förslaget i papperskorgen, och återkommer nu med ett bredare lagförslag som bemöter samhällets verkliga utman­ingar: att skydda dem som lever under hedersförtryck. 

Det är inte klädsamt för RFSL att de ändå vill ge sken av att regeringen nu tänker förbjuda förmedlingen av andra sexual­principer än deras egna.

Parallellt med detta pågår ändå en aktiv strävan att påverka personers sexualitet och könsidentitet – paradoxalt nog främst från de grupper som har ropat högst om att sådant bör förbjudas. Sociala medier och andra kanaler har på senare år närmast bombarderat ut budskap om friheten i att gå in i en icke-traditionell könsidentitet eller sexuell läggning. Denna påverkan har förutsägbart nog orsakat en våg av könsdysfori bland unga, med åtföljande psykiskt och fysiskt lidande. 

Samtidigt har samma rörelse arbetat hårt på att sprida bilden om att det verkliga hotet i stället kommer från deras kritiker. När vi betraktar situationen på det sättet från utsidan framstår den som djupt motsägelsefull.

Den 1 juli är den nya könstillhörighets­lagen tänkt att träda i kraft, där 16-åringar fritt ska kunna ändra sitt juridiska kön. Ulf Kristersson lyckades ifjol pressa sitt parti att rösta igenom denna lag, som de flesta redan då insåg var huvudlös. När det praktiska genomförandet nu klarnar har de kritiska ropen blivit allt högre. Var finns rimligheten i att en 16-årig flicka inte får skaffa Swish utan att ta med sina föräldrar till banken, men utan vidare kan definiera om sig till pojke via ett enkelt digitalt möte? 

Det krävs ganska stora ideologiska skygg­lappar för att inte se vilka risker detta öppnar för otillbörlig påverkan gentemot tonåringar som är osäkra på sin självbild.

Det finns skäl att ställa frågan till politiker och opinionsbildare: På vilken sida ligger den verkliga risken för destruk­tiva omvändelse­försök? Och är ni verkli­gen beredda att utsätta nästa generation för de hälso­risker det innebär om samhället lämnar vårt vuxenansvar och släpper våra tonåringar i armarna på krafter som lägger större energi på att driva igenom sitt ideologiska visioner än att bry sig om de ungas faktiska behov?