Som barn gick Annika Fransson i söndagsskolan i Salemförsamlingen i Moholm, ett litet samhälle i Töreboda kommun i Västergötland. Men hennes familj var inte kristen och när hon kom upp i tonåren ville hon inte konfirmera sig. Tron var avlägsen.
Snabbspolar vi fram till 30-årsåldern var det full rulle i livet, till och med lite väl mycket med jobb och fotboll. För Annikas del ledde det till depression och problem med panikångest.
– Jag fick tips om yoga som ett sätt att komma i balans i livet. Det var en vän som började med yogagrupper och guidade meditationer. Jag visste inte då vad det var, berättar Annika.
Yogan tog en stor del av hennes liv i flera år, men hon kände sig ändå otillfredsställd; det måste finnas något mer i livet.
– 2013 bestämde jag mig för att läsa Bibeln. Jag hade ingen egen, men läste i min brors gamla konfirmationsbibel.
I samma veva knackade det på dörren. Utanför stod några personer från Jehovas vittnen. Av nyfikenhet följde hon med dem till en samling efter att ha samtalat med dem vid flera tillfällen.
– Men jag kom in dit och kände att det här var helt fel. Jag kände mig så malplacerad, till exempel med sättet som de tilltalade varandra, berättar hon.
I stället bestämde hon sig en söndag för att besöka den lokala kyrkan, Salemförsamlingen, där hon gått som barn. Den första person hon mötte innanför dörrarna var församlingens pastor, Unni Johansson.
– Det kändes bara så rätt direkt, jag kände mig hemma på en gång. Det var en sådan varm atmosfär, det var som om jag kommit hem.
Annika fortsatte gå till kyrkan flera gånger, och gick så småningom en Alphakurs och kom med i en hemgrupp.
– Det började smyga sig på att något fallit på plats inom mig. Den största förändringen var att jag fick sådan frid, berättar hon.
En frid som hon inte kunnat hitta i yogan.
– I yogan krävdes det hela tiden en prestation av mig, men i kyrkan fick jag frid direkt utan att behöva prestera. Nu behöver jag inte yogan längre.
Hösten 2015 bestämde hon sig för att döpa sig – och redan veckan därpå blev det av. Sedan dess har friden och lugnet i henne blivit ännu mer påtaglig.
– Jag yogade för att hitta en balans i livet, men nu samtalar jag med Gud och då är det han som ger mig det. Det krävs ingenting av mig. Det är som om en pusselbit fallit på plats inom mig, säger hon.
– Tidigare festade jag mycket, men nu har jag fått ett helt annat lugn inom mig. Jag vet att jag inte är själv och jag vet att allt kommer lösa sig.
När Annika ser tillbaka på sin tid innan hon blev frälst kan hon se att Gud varit där och knackat på hennes dörr flera gånger, men hon var tidigare inte beredd att öppna den dörren.
Sedan hon kom till tro har även hennes problem med panikångest och depression blivit mycket mindre.
– Även om jag kan vara jättetrött ibland går jag inte ner mig längre, jag mår ändå bra. Jag vet att jag inte bär det själv, jag är inte ensammast i världen längre, säger Annika.
Det enda hon kan ångra är att hon inte kom till tro tidigare.
– Jag har ändå levt utan Gud i fyrtio år. Jag kan fundera ibland på hur annorlunda mitt liv kunde ha sett ut, säger hon.
Lite har cirkeln slutits för Annika, för nu är hon nämligen själv en av ledarna på söndagsskolan.
– Jag fick frågan om jag kunde vara med som ledare, men visste inte om jag skulle orka det. Men en tjej i församlingen bjöd med mig på en barnledarkonferens och där förändrades allt. Jag kände bara: ”Yes!”.
– Om jag haft en liten glöd för barnarbete inom mig tidigare, så var det som om Gud tände elden vid konferensen.
Engagemanget i söndagsskolan ger henne andra fördelar också.
– Många av berättelserna vi pratar om måste jag söka upp i Bibeln, och då blir det som ett bibelstudium även för mig, säger Annika.
Apropå att cirkeln har slutits, berättar Annika hur hennes mammas kusin, redan när Annika var liten, sade till henne att hon skulle bli predikant en dag.
– Men jag slog bara bort det, jag var ju inte ens troende.
I dag är dock situationen en annan, och hon är även ledare i en hemgrupp.
Fortfarande hungrar Annika efter mer av Gud.
– Förut hade jag ett tomrum inom mig, men som Gud nu har fyllt och som jag hela tiden vill fylla med mer och mer och mer, säger hon.