76-årige Sture Söderberg från Jävrebyn utanför Piteå har levt ett aktivt liv. Den tidigare företagaren utstrålar energi, tacksamhet och trygghet. Han tycker om att läsa, lära, prata – och arbeta!

Hustrun, Monica, är van vid att han håller på i skogen, ligger under traktorer, slår hö och hjälper andra.

Så som så många andra dagar jobbade Sture med traktorerna den 15 november 2019, då han plötsligt fick fruktansvärt ont i ryggen.

– ”Jag ger mig inte”, tänkte jag och kröp in under traktorn igen. Men så kände jag: ”Det här går bara inte, jag måste ta mig hem.” Så jag kröp fram och satte mig i bilen, berättar Sture på sin sjungande norrländska.

När han kom hem meddelade han att han hade ont och lade sig på soffan.

Plötsligt hörde Monica hur Sture skrek till högt – han som aldrig brukar oja sig. Han hade vansinnigt ont, och Monica skyndade iväg för att köpa medicin. När hon kom hem var Sture grön i ansiktet.

– Då ringde vi efter ambulans, berättar Monica, och fortsätter:

– Ambulanspersonalen tog EKG och sade direkt: ”Nu åker vi fort in!” I ambulansen frågade de om jag hade hört talas om sprucken aorta* – det var det de misstänkte.

Väl på Piteå sjukhus lämnade inte ambulanskillarna Stures sida. När det konstaterades att aortan mycket riktigt var sprucken bar det av till Norrlands universitetssjukhus i Umeå, 21 mil söderut.

– De kopplade upp Sture med alla grejer i ambulansen och sade: ”Nu blir det full fart till Umeå med Sture!” minns Monica.

Var du mycket orolig?

– Konstigt nog inte. Barnbarnen frågade hur jag kunde vara så lugn när de opererade farfar. Men just då fick jag en boost av lugn. Från barnsben, med modersmjölken, har jag alltid haft en inre trygghet, säger Monica, som i likhet med Sture beskriver sig som barn av väckelsevågen i Piteå på 50-talet.

Sture tittar på Monica och tillägger leende:

– Och jag har alltid sagt att om ni hittar mig död i skogen eller verkstaden så ska ni inte gråta, för då vet ni att jag dog lycklig.

Monica nickar medhåll. Det vet hon, hon har sett Sture skada sig förr och ha förmågan att ”stiga upp och bli frisk”.

Då, som nu, vilade Sture i Guds händer.

I Umeå blev det akut operation. Och medan läkarna kämpade för Stures liv, fick han sitt livs upplevelse.

När han återberättar händelsen ser han allt inom sig, säger han.

– Jag kommer ihåg varenda detalj, det är som att se en levande bok. Det är något så alldeles förunderligt att jag minns allt, säger Sture, som dagligen och med stor glädje påminner sig om händelsen.

– Jag vaknade upp och märkte att jag satt i ett stort väntrum med fina fåtöljer, mitt framför en liten öppning i en enorm port som sträckte sig så långt ögat nådde. Jag förstod att det var himmelens port! berättar Sture.

– Då öppnades dörren med ett gnisslande ljud. Ut kom ett enormt, underbart ljus som inte liknade något annat. Det var gnistrande eldslågor i guld, ett fantastiskt ljus och en salig värme som kom ut som ett moln. Aldrig förr har jag känt något så sagolikt som det ljuset och den värmen!

– Så hörde jag en förunderlig röst. Den var så klar och fin och olik alla mänskliga röster jag hört. Den sade klart och tydligt: ”Du vet väl om att din barnatro för dig ända in i himmelen, och ingen dom ska fällas?”

Sture såg rätt in i himlen. Och det rådde full aktivitet i den himmelska staden.

– Jag upplevde en jublande glädje inombords: Nu skulle jag få komma in i himlen!

– ”Nog ska Gud få in mig där”, tänkte jag glatt, och såg ner på mina kläder för att upptäcka att jag var finklädd. Jag borstade av byxbenen och kände mig redo, fortsätter Sture med glittrande ögon.

Under tiden hade dottern och Monica startat en stor bönekedja, som sträckte sig över hela Sverige.

Vid sprucken aorta dör omkring 90 procent omedelbart, fem procent lever en kort tid efter operationen, medan fem procent klarar sig längre men med dålig livskvalitet.

Stures operation skulle ta sex timmar men pågick i tio. Åtta timmar brukar vara max, sedan blir det livsfarligt, hade en läkare förklarat.

I efterhand sade läkaren att Stures aorta hade sett ut som ett cementrör, där blod hade koagulerat och täppt igen helt. Aortan var bortom räddning och måste bytas ut. Så visst behövdes all förbön!

Sture berättar vidare:

– Just när jag trodde att jag skulle få gå in genom porten fick jag en klar bild av att dottern stod bredvid mig vid en hässja med skördat hö. Hon hade på sig en vit klänning med röda hjärtan.

– Och sedan var jag plötsligt tillbaka i sjuksalen, besviken: Varför tog inte Gud hem mig, nu när jag var ända framme? Jag ville in i himlen, jag har aldrig känt en så sagolik atmosfär som där.

Ett ögonblick var Sture död – sedan kom alla värden tillbaka, berättade läkarna efteråt. När Sture vaknade upp frös han; den saliga värmen saknades.

Men så sade han till Monica: ”Gud vill nog att jag ska berätta om min upplevelse. Jag har nog en uppgift kvar.”

Nu fyller Monica i:

– Gud ville ha en levande reklampelare, och du är en man som träffar många människor och har mångas förtroende. Gud förstod att du skulle öppna din tunga och säga att det här är sant.

Sture nickar.

– Jag är inte någon som har nött upp predikstolen, direkt, säger han med glimten i ögat.

– Bara någon som är trygg i mig själv och som känner många. Jag ber ofta att Gud ska ge mig visheten att antingen vara tyst eller ha de rätta orden.

Som företagare fick Sture ett stort kontaktnät och övade upp sin lyhördhet. I dag hjälper den honom att finna de rätta tillfällena att vittna. Han tycker inte att det behövs många ord, men påminner mer än gärna om det budskap han fick med sig från himlen:

Barnatron räcker hela vägen fram.

– Jesus vill att vi alla ska komma till himlen, betonar han.

– Så enkelt är det – och ändå gör vi det så ”tjorvigt”. Det är inte klokt hur det kan krånglas till på gudstjänster när det egentligen är det enklaste som finns: Det är den enkla tron på Jesus som håller. Och det lättaste som finns är att bli frälst – säg bara ja.

Sture berättar gärna för andra att det är den Gud han trott på sedan barnsben som räddade honom. Även om Sture och Monica har mött prövningar i livet har de aldrig någonsin tvivlat på Gud.

– Vi ska tro på det vi inte har sett, inte tveka. Nu fick jag se, och kan vittna om att det är sant, säger Sture.

Han läser Bibeln dagligen och tycker att han förstår mycket mer efter sin upplevelse.

– Gud har gett mig ljus över Skriften. Jag har också blivit helt befriad från all oro – jag vet ju vad som väntar när jag dör.

Under operationen skars Sture upp från bäckenet till hjärtat och syddes med många, många stygn. Ändå kände han aldrig av någon smärta från såret!

När han var på återbesök efter en dryg månad häpnade läkaren över att Sture var så frisk.

– ”Det här har jag aldrig varit med om, du är ju helt frisk!” utbrast läkaren, återberättar Sture.

Själv har han mirakulöst nog inga andra men av sin dödligt spruckna aorta än att han inte kan äta lika mycket som förr.

– Jag känner mig som 40 år, säger han och ler.

Två gånger har sjukhusteamet ringt för att ”kolla om den där pitebon fortfarande lever”. Även för dem är Sture ett mirakel.

– Det jag fick vara med om är så otroligt fantastiskt! Gud är verkligen häftig!