För Hilma Alsäter, i dag 15 år, har det alltid varit naturligt att gå till kyrkan. Hon är uppvuxen i en kristen familj och har alltid varit troende, men hennes bild av Gud var som någon frånvarande.

– Jag tänkte att Gud dömde mig för de saker jag gjorde. Det blev på något sätt en press att hela tiden prestera inför Gud, berättar hon.

Musiken är en viktig del för Hilma och tar upp mycket av hennes tid; hon spelar även gitarr i band. Men i 12-årsåldern upptäckte hon att hon hörde mycket sämre på sitt högra öra.

– Som gitarrist står jag ofta framför trummorna och det hade dragit ner min hörsel, berättar hon.

Problemen gjorde att hon fick svårt att skilja ut de olika ljuden när hon spelade med sitt band.

– Om det var mycket ljud samtidigt hade jag jättesvårt att lyssna på en person eller ett ljud. Jag kunde fortfarande utöva musik, men det var mycket svårare, förklarar Hilma.

Eftersom hon var helt inställd på att hörselproblemen var något som hon skulle få fortsätta leva med, tänkte hon inte ens tanken att be för det.

Men allt förändrades när hon förra våren gick till ett möte i sin hemförsamling, Pingstkyrkan i Gränna, där folk från amerikanska Bethel var på besök för att hålla i ett möte.

– När jag stod där och lovsjöng fick jag en tanke att jag skulle gå fram för förbön och låta dem be för mitt öra och att jag då skulle få tillbaka hörseln, berättar Hilma.

– Men jag vågade inte, jag tyckte det var en så liten grej att det inte var något att gå fram på förbön för.

Strax därefter sade en av lovsångarna på scenen att det var någon i lokalen som hade problem med hörseln på sitt högra öra och att Gud ville att denna person ska komma fram för förbön.

– Då kände jag att jag skulle göra det, så fick jag se vad som skulle hända.

Hilma gick fram till personen vid scenen och gav sig till känna, varpå lovsångsledaren lade handen på örat och bad för henne.

– Successivt kom min hörsel tillbaka! Jag kunde höra igen och kunde urskilja ljuden på ett normalt sätt, berättar Hilma.

Båda började gråta där framme vid scenen och de kramade om varandra.

På väg tillbaka till bänken kom en annan person från församlingen fram till henne och sade att det var något mer, att Hilma skulle dröja sig kvar och fortsätta be.

– En förebedjare fortsatte be för mig, att den helige Ande skulle komma över mig. Då fylldes jag av en sådan glädje och kärlek som jag inte känt tidigare.

Hilma började skaka och skratta av kärlek och glädje, och skrattade så mycket att hon fick lägga sig ner på golvet.

– Jag hade aldrig upplevt något sådant tidigare, det var helt nytt. Jag blev bara så glad. Men samtidigt blev jag typ chockad, tillägger hon.

Upplevelsen i kyrkan den kvällen har kommit att förändra hela Hilmas bild av Gud.

– När jag fylldes av kärleken förstod jag att Gud inte alls vill döma mig, utan att han älskar mig för den jag är.

Mötet med Gud har dragit Hilma närmare och gett henne en egen relation med honom.

– Jag är så tacksam för att det här hände. Jag har utvecklats så mycket som person tack vare att jag fick en relation med Gud, berättar hon.

Än i dag, ett år senare, är hörseln helt normal igen på höger öra – något som gett henne nya möjligheter att lovsjunga Gud.

– Det har hjälpt mig jättemycket. Jag spelar i två lovsångsband, och det hade nog inte gått om jag inte hade hört ordentligt, konstaterar hon.