Det riktigt lyser om honom när vi sätter oss. Tore Nilsson har alltid nära till Jesus, i alla samtal; tron är djup. Men så har det inte alltid varit.
I ungdomen var snarare bråk och slagsmål en stor del av livet. Att hans alkoholiserade far slog honom var vardag.
– Jag hade sex yngre syskon så jag fick ta stryk även för dem. När riset var slut kom livremmen fram, minns Tore.
Hemmet i Blekinge var fattigt, Tore var alltid hungrig och mobbades i skolan där han kallades hittebarn och utböling.
Tores pappa jobbade till sjöss, och bara några veckor efter sin egen 15-årsdag gick Tore själv i samma fotspår. Första arbetsplatsen blev en båt som kallades ”sista chansen”, då det bara var alkoholiserade personer som jobbade där.
Tore fick jobb som mässkalle ombord – och alkoholen flödade.
– Jag brukade ta med mig en öl upp till hytten och satt sedan och drack. Och jag började röka.
I åtta månader jobbade han på båten, och allt han tjänade gick till att köpa öl och cigaretter. Missbruket ledde honom vidare till LSD, amfetamin och hasch när han var i land.
– När jag var 20 år började jag jobba på en gastanker, och då började jag dricka ren 96-procentig sprit som jag blandade med saft, berättar Tore.
Det ledde till att han fick sitt första delirium och hamnade på sjukhus. Men snart var han tillbaka i sina gamla hjulspår, och när pengarna inte räckte för att köpa alkohol och droger gjorde han inbrott för att finansiera sitt missbruk.
– Men jag åkte fast och fick sitta tre månader i fängelse.
Ute ur fängelset igen lockades han tillbaka till sina gamla, missbrukande vänner och hamnade åter i en destruktiv spiral.
Efter att han fyllt 25 år mönstrade han på ett nytt fartyg, men var uppgiven och trött på livet.
En sen lördagskväll tog han därför ett drastiskt beslut.
– Jag bestämde mig för att det här livet inte var något att ha. Det fanns ingen mening.
Medan havet gungade rejält tog han sats från relingen på den stora fraktbåten – och hoppade ner i det mörka vattnet.
Hans minnen är kristallklara och berättelsen tydlig. Han berättar att mörkret hade sänkt sig över havet och vågorna var höga. Ombord såg en i besättningen hur han hoppade, vilket fick kaptenen att gira och vända om för att leta efter honom.
Med strålkastare riktad ut mot havet letade de länge efter Tore, men varje svep över vattnet var resultatlöst. Han syntes inte till.
Ute bland vågorna gjorde sig Tore redo för att ta ett sista andetag och sedan sjunka ner och låta lungorna fyllas med vatten.
Men plötsligt riktades strålkastarljuset rakt på Tore ute i vattnet.
– De kastade ut en repstege och drog mig sedan ombord. Jag tror att jag fick skäll, men jag minns inte så noga, berättar Tore.
Sedan beordrades han att gå och lägga sig – så att han skulle orka att jobba dagen efter.
– Ingen frågade hur jag mådde.
Tore var tillbaka i sitt gamla liv, med alkohol och droger. Men en dag när han befann sig i norska Skien togs första steget mot en förändring.
Efter att ha druckit tequila och tagit amfetamin var han ute på stan när en man kom fram till honom och sade, ”I morgon är det din tur att välja”, och uppmanade Tore att möta honom på torget klockan 10 dagen efter.
Tore åkte hem och fortsatte festa – men vaknade på morgonen med en bestämd känsla av att han hade något att göra. Han gick till busshållplatsen, men inga bussar var i trafik.
Just som han tänkte ge sig av igen stannade en bil och föraren frågade om Tore ville ha skjuts. Så Tore åkte med.
Där stod han nu, ensam på torget i Skien, när mannen från kvällen innan kom fram.
– ”Men vad roligt att du kom”, sade han och tog med mig till en stenbyggnad, jag tror det var en Filadelfiakyrka. Där gick vi in på baksidan.
De kom in i källaren, där sex–sju äldre kvinnor stod på knä och bad.
– Förmodligen bad de för mig, konstaterar Tore i dag.
Genom besöket i kyrkan fick Tore plats på ett kristet behandlingshem i norska Holmestrand. Men även där fortsatte han sitt festande, och bestämde sig en dag för att lämna platsen och åka hem.
Föreståndaren skjutsade Tore till järnvägsstationen, men i baksätet satt hans fru och grät. Och ju närmare stationen de kom, desto mer grät hon.
– Jag tänkte, ”tänk att någon gråter för min skull”, berättar Tore, som ändrade sig och följde med tillbaka.
Där fick han en bibel av en ung tjej på hemmet, som köpt den för sina allra sista pengar bara för att ge den till honom.
Tore började läsa och insåg att han på egen hand inte skulle kunna ta sig ur sina problem. Det blev början på en resa mot frälsning, och sex månader senare hade han tagit emot Jesus i sitt hjärta.
Tore lämnade behandlingshemmet efter två år. Alltsedan dess har han varit nykter.
– Jag upplevde att jag inte ska byta bort himlen mot en öl. Så viktig var inte ölen. Jag skulle till himlen, jag skulle inte sälja det för en ölflaska.
Två år efter att han lämnat behandlingshemmet gifte han sig och fick tre barn. Men allt slogs omkull när frun drabbades av cancer, en sjukdom hon inte lyckades besegra.
– Vår yngste son var bara sex år när hon gick bort. Jag minns hur förtvivlad jag var, säger Tore.
Plötsligt stod han där med tre barn att ta hand om. Men han tillägger att han kände att Gud bar honom när livet krisade.
– Även om han tog ifrån mig det käraste jag hade så tröstade han och hade en väg framåt.
Kort efter begravningen ställde sig Tore och tittade upp mot himlen, som var fylld av tusentals stjärnor.
– Jag upplevde då hur Gud sade: ”Se, allt detta håller jag i min hand, skulle jag då inte hålla dig i min famn? Jag tar hand om dig så som jag har hand om stjärnorna.”
Några år efter fruns bortgång fick Tore kontakt med en kristen kvinna från Hälsingland, som var nybliven änka, och packade ihop det han ägde och reste till Ljusdal. En tid därefter gifte de sig.
– Det var en kärlek som inte hade med kroppen att göra, utan med hjärtat, den upplevelsen går inte att beskriva. Vi letade inte skavanker och fel hos varandra, allt var precis som det skulle vara, säger han, och tillägger:
– Som jag ser det är det bara Guds nåd.
Nu har Tore varit kristen i fyrtio år, mer än hälften av hans liv. Längs vägen har han gång på gång fått se Gud verka i hans liv.
– Gud har varit med mig hela tiden och hjälpt mig. Jag har haft motgångar och har då upplevt att jag haft två alternativ: antingen låta det gå ner mig, eller kasta det som tynger på Herren, för det har han lovat att vi får göra.
Förra året blev Tore sjuk i corona. Sjukdomen tog hårt och det var snubblande nära att han tvingades uppsöka sjukhus. Men när han låg i sin säng och knappt kunde andas kände han ändå frid:
– Jag tänkte att om jag får vara kvar på jorden så är Gud med, och annars, om han tar hem mig till paradiset, så får jag vara med honom där. Det blev stort för mig. Gud är densamme, här på jorden som i himlen.