Jag undrar hur många sprickor det fanns på båten som Noa byggde? På hur många ställen läckte det in, på hur många sovplatser drog den kalla nattluften in, och hur många gånger slog Jafet i huvudet i bjälkar som borde ha suttit högre upp? Sådana frågor – löjliga och naiva – flyger runt i huvudet när en tonåring har skjutit ännu ett barn i förorten.

Jag läser om inflationen och ser från första parkett hur utgifter ökar och inser motvilligt att det drabbar andra så mycket hårdare än mig. Jag tänker på ensamstående mammor som år efter år har levt på marginalen och som varje månad undrar hur hon ska orka vända på kronorna en månad till.