Luften är mättad. Vi sitter på var sin sida av restaurangbordet och ser nog ut som ett par vanliga vänner som är ute för en bit mat. Vad som inte syns, om nu någon ser oss, är att vi också sitter på var sin sida gränsen om försoning. Att våra sanningar om vad som faktiskt hänt och om varför vem gjorde vad skapar olika bilder och olika känslor. Olika liv. 

Tiden har bidat, små trevande möten har skett mellan oss, men vi har inte båda varit i stånd att lägga fram vår sanning samtidigt förut. Visa upp våra sår. Men den oerhört starka kärleken som varit, den som är orsak till rannsakan, tårar och frågor var gång jag ser gapet som uppstått mellan oss, är åter den som för oss samman.