Med sina bloggar i Nöjesguiden och Mama hade Sonja Alriksson nått en stor publik. Hon fick priset som årets mammabloggare 2009. Hon var även krönikör på Sveriges Radio och hade 10 000 följare på Twitter som uppskattade hennes personliga inlägg under namnet ”Hej Sonja”.

Men bakom den humoristiska tonen fanns en grubblande män­niska som mådde allt sämre. En av de saker hon brottades med var könsförvirring. Det började redan i förskoleåldern med att hon inte riktigt kunde identifiera sig med andra tjejer i samma ålder.

– Jag passade inte riktigt in och kände mig inte som en tjej. Jag tyckte att de andra tjejerna pratade om tråkiga saker och lekte tråkiga lekar, som att laga mat, säger Sonja.

Hon ville mycket hellre hoppa högt och långt som killarna gjorde, och åka pulka. Hon såg mycket upp till sin bror och ville vara som han. Samtidigt tyckte hon inte att hon riktigt passade in bland killarna heller.

– Jag fick en tanke om att det kanske hade blivit fel. Jag trodde på något sätt att min själ råkat hamna i fel kropp – att jag kunde leva i kroppen utan att tillhöra den.

När det skulle vara luciatåg i skolan ville Sonja väldigt gärna vara stjärngosse i stället för tärna, men det tillät inte lärarna. I stället lät de henne vara tomte.

– Jag var en jättenöjd och glad tomtenisse, säger hon.

När Sonja blev äldre började hon tänka att själen i sig själv kanske var könlös. Hon kände sig heller aldrig attraherad av andra kvinnor.

När hon kom i kontakt med transrörelsen och fick höra talas om begreppet ”ickebinär” tyckte hon att det satte ord på vad hon alltid hade känt. Sonja upplevde det väldigt positivt att få höra att det inte var något konstigt med att känna sig könlös och som varken kvinna eller man.

Men hon mådde ändå inte bra. Hon läste mycket om nyandlighet och funderade på att ta sitt liv, tills hon fick tag i en kristen bok som beskrev hur man kommer under Guds beskydd genom att bekänna Jesus som Herre och ge sitt liv till honom. 

När hon gjorde det fick hon verkligen ett möte med Jesus som förvandlade hennes liv på många områden. Ett av dem var köns­identiteten. 

– Gud lagade revan i min själ som separerade kroppen från sinnet. Det var som om han satte samman skärvor till en hel Sonja. 

Sonja märkte ganska snart efter sin överlåtelsebön att hon verkligen var en kvinna och att hennes kropp var en del av den hon var. 

– Det skedde naturligt. Jag hade levt i en sådan lögn, så verklighetsfrånvänt. Jag hade fött två barn, men inte ens det övertygade mig om att jag var en kvinna. Nu vet jag från djupet av mitt hjärta att jag är det, oavsett vad jag känner, säger hon.

I dag anser hon att transrörelsen är förvirrad. 

– Man pratar om att det inte ska finnas några könsnormer, men när människor bryter mot dem menar man att de kanske är födda i fel kropp.

Till dem som har liknande känslor och tankar som Sonja hade vill hon säga att det inte är deras känslor som bestämmer deras köns­identitet.

Det viktigaste av allt är att de ska vända sig till Jesus, ta emot förlåtelsen och den nya identiteten i honom, råder hon. Den identiteten ändras inte och den triumferar över allt annat som kan vara förvirrande.

Och till kristna vill hon ge rådet att vara lyhörd och kärleksfull mot dem som brottas med sin köns­identitet, men samtidigt stå fast vid det som står i Bibeln, även om några blir upprörda. 

– Vi kan inte ändra det Gud har sagt och människor behöver höra sanningen, särskilt de som är vilsna, menar Sonja.

När det gäller ”omvändelseterapi” och själavård tycker hon att den som aktivt söker och vill ha hjälp också ska få det. Däremot ska det aldrig tvingas på någon.

– Ett helförbud mot detta hör inte hemma i ett fritt samhälle.

Sonja minns själv vilket intryck det gjorde på henne när hon hörde en kristen man berätta att han hade valt bort sin tidigare homosexuella livsstil. Hon hade trott att kristna hatade homosexuella och att de tyckte det var skamligt att prata om sådant, men när denne man pratade så öppet om sin kamp förstod hon att han verkligen måste älska Gud.

I efterhand har Sonja funderat över varför hon kände som hon gjorde när hon var barn. Det var inget hon hade hört någon prata om.

– Jag tror det hade att göra med en inre gränslöshet. Jag visste inte var gränserna gick och fick för mig att jag skulle sätta dem själv, säger hon.

Och om Sonja hade varit barn i dag, när det pratas desto mer om hbtq, tror hon att hon hade blivit helt intrasslad i dessa tankegångar.

– Om jag hade fått uppmärksamhet och bekräftelse på att det jag kände var rätt, vem vet hur det hade kunnat gå.