När Andrea Malmqvist gick i åttan bestämde hon sig för att konfirmeras. Hon kommer inte själv från en kristen familj, men hon gick dit med tanken ”att det var en bra sak att göra”.

– Konfirmationen började med ett läger, och det var en av de första gånger jag kom till ett sammanhang där folk trodde på Gud.

Sedan en tid tillbaka, innan konfirmationen, hade Andrea kämpat med dålig självkänsla. Hon hade jämfört sig mycket och hade haft svårt att se sig själv i spegeln och känna att hon var tillräcklig.

– Jag såg på mig själv väldigt mycket utifrån prestationskrav, att jag behövde prestera för att vara någonting, för att vara värdefull, för att ha en identitet.

En dag på konfirmationslägret började ledarna undervisa om just identitet, vilket berörde Andrea.

– När de pratade om det så insåg jag att jag inte såg på mig själv med kärlek. Jag tyckte inte om hur jag såg ut, mina egenskaper var inte vad jag hade önskat och det var mycket som bara kändes fel med mig.

Sedan talade ledarna om masker, om att försöka vara någon man inte är för att passa in.

– För att göra det väldigt symboliskt gav de oss möjlighet att göra gipsmasker, man fick gjuta av sitt ansikte som en teatermask.

När kvällen kom var det andakt, och en ledare gick fram på scenen och sa: ”Gud älskar dig som du är, du behöver inte ha på dig några masker inför honom. Han vill att du ska vara dig själv. Han har skapat dig och är nöjd med dig.”

– Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Tänk om det skulle vara sant, att jag är älskad som jag är.”

Ledaren uppmanade konfirmanderna att ta maskerna de gjort under dagen och lägga dem framför korset, som en symbol för att de kan vara sig själva inför Gud.

– Jag satt och tänkte: ”Men Gud är ju inte på riktigt, så varför ska jag lämna den här masken för? Vad tjänar det till? Jag kommer ändå inte tycka om mig själv mer och fortfarande vara fast i tankarna av att jag inte duger.”

Trots detta gick hon fram och lämnade sin mask vid korset – och fick uppleva något oväntat.

– Jag möttes av en kärleksvåg som strömmade genom hela min kropp när jag lade ner masken. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att jag kände mig på riktigt älskad.

Hon fortsätter att beskriva händelsen:

– Jag minns att det var som att Gud själv bekräftade vem jag var. Jag hörde som en viskande röst i mitt hjärta som sa: ”Andrea, du är älskad för den du är, du är nog, du är tillräcklig. Jag älskar dig.”

Efter detta upplevde Andrea det som att hennes tankar hamnade i ordning och att hennes tankebanor förändrades.

– Det står i Bibeln att Guds ande kommer med ordning och frid. Och det var så det kändes, som att det blev ordning i mina tankar och i mig själv.

– Jag insåg att det här, det som jag upplevt nu, det är det som är sant. Det blev så tydligt för mig. Mitt eget självförakt, det jag levde i av lögner och jämförelse, bara föll bort.

De falska bilder hon haft om sig själv fanns inte längre kvar.

– Jag kunde till och med leta i mitt huvud efter de där tankarna att jag inte dög, att jag inte hade presterat nog. Jag försökte tänka de där tankarna, men de fanns inte där.

– Det var som att den naturliga tanken av att jag inte är nog kom först, men i samma sekund byttes det ut mot en annan tanke som sa: ”Du är visst tillräcklig, för Gud har sagt vem du är, och du är nog.”

Efter händelsen var det fortfarande en process för Andrea, framför allt kring sin tro på Gud.

– Det jag fick möta var något som var nytt för mig. Jag hade aldrig upplevt en känsla av att Gud var på riktigt förut, så jag blev väldigt chockad av händelsen. Och jag började fundera på om jag verkligen kunde lita på den där rösten, säger hon och fortsätter:

– Men jag hade upplevt rösten så djupt i mitt hjärta att det var svårt att komma ifrån faktumet att Gud var på riktigt.

Andrea, som är en resonerande person, landade i att om Gud är sann, då måste det han säger vara sant.

– Jag tänkte att: ”Om det jag hade fått uppleva nu, om det är sant, om Gud är på riktigt och han har skapat mig – då är ju det han säger om mig sanningen om vem jag är. Och då måste jag våga lita på det.”

Något som blev en tydlig skillnad i Andreas liv efter detta var att prestationskraven hon tidigare kämpat med var borta, och att hon började våga vara sig själv.

– Det var först när jag förstod att jag var älskad på riktigt, som jag kunde vara mig själv.

I dag studerar Andrea till sjuksköterska, och i skolan märker hon av att många kämpar med prestationskrav, och att det påverkar hur de ser på sig själva. Men hon berättar att hon inte kämpar med det längre.

– Om jag inte klarar en tenta tar jag det inte lika hårt som många andra gör, för jag vet vem jag är och känner mig fortfarande värdefull. Jag sätter inte min identitet i mina prestationer längre. Ett misslyckande i mitt liv behöver inte vara en förlust i min person. Det påverkar inte vem jag är.

Andrea avslutar med att säga:

– Gud är en god pappa som vill ta hand om oss. Han vill allas vårt bästa, och han längtar verkligen efter att ha en relation med var och en av oss.